Ja då var man äntligen tillbaka igen då, efter ett långt uppehåll. Har inte haft vare sig tid, lust eller ork att skriva någonting nytt i bloggen den senaste tiden. Ja okej då, det där med tiden är en ren lögn, då förutom att ta hand om min dotter, så har jag inte haft ett skit för mig på flera veckor. Varför? Jo för att kursen jag läser just för tillfället suger! Det är dessvärre ingen överdrift, då den senaste månadens lektionstillfällen i skolan kan räknas på en hand. Det här var verkligen inte vad jag hade förväntat mig av den här kursen, jag hade väntat mig kreativa möten mellan oss elever och lärarna. Vad fick jag? Jo en massa nonsensprat och oengagerade lärare. Ja okej då, inte alla men två av dem, och det är ju ändå nästan hälften av dem.
Felet med hela det här delmomentet har varit att vi inte har haft så mycket aktivitet i skolan, vi har istället fått koncentrera oss på "eget arbete" vilket i min ordbok betyder följande;
Vi som pedagoger orkar inte bry oss om att skapa någonting vare sig kreativt eller spännande för er studerande. Istället får ni i uppgift att sätta ihop någonting på egen hand, och ja just det! Glöm inte att skriva en rapport om alltsammans som dessutom ska visa på er personliga utveckling utifrån kursens målsättningar.
Låter det krångligt? Det är vad det är också, jag menar hur ska jag kunna skriva någonting om min personliga utveckling då jag inte gjort ett skvatt på över en månad? Det är rena rama skitsnacket. Jag är så missnöjd så det inte är klokt! Sen för att strö salt i såren läste jag en artikel här om dagen på Aftonbladets hemsida, där de listade alla landets bästa respektive sämsta högskolor/universitet. Jag kan säga så här mycket; LTU fanns inte ens i närheten av topp tio. Jävla skräpskola! Jag kan förstå varför den fått/får så mycket kritik, då jag har nu efter mer än två år konstaterat att jag har lärt mig lika mycket som jag hade gjort om jag hade stannat hemma och legat på soffan. Nja okej inte riktigt så illa men nära inpå, jag minns enbart bitar av den här utbildningen då det mesta har varit obetydelsefullt som känns som bortkastad tid. Känns lite tråkigt då jag gillar en del av lärarna här på LTU, det känns som om de skulle ha sökt arbete på en lite bättre skola, där deras jobb kanske hade betytt något.
Ja jag är less på det här Universitetet! Det stämmer mycket bra, jag önskar många gånger att jag kunde ha gjort om alltsammans fast på annan ort, men det tåget har redan avgått för längesedan. Det känns aningen som slöseri med både pengar och tid, vilket jag lagt ner mycket under utbildningen, jag kan aldrig börja om igen, och det värsta med allt är att jag verkligen skulle behöva det. Det är en tråkig situation som jag har försatt mig i, men jag ska försöka ge den här kursen en andra chans nu när vi börjar om igen på Måndag. Jag kan för övrigt säga att själva klassen jag läser med är helt underbar, med många snälla, roliga och något knäppa individer (som jag då!). Jag ser fram emot att träffa dem, ska bli kul att få arbeta lite praktiskt igen.
Men allt är inte bara mörker, nej nej! Jag har ju min lilla gosiga dotter, som för tillfället är på förskolan men ändå. Hon har dock haft ett par jobbiga dagar då hon mått lite si och så. Som vanligt äter hon dåligt vilket ger mig ångest varje dag, vi ska kontrollväga henne nästa månad, hoppas verkligen att hon har gått upp i vikt! Jag är utom mig av oro även om alla säger att hon mår så bra och hon växer fint på både längd och huvudomfång. Men förutom det och de sena kvällarna hon haft nu ett tag, så är allt perfekt med henne. Hon är busig, rolig och hon lär sig i en väldig fart. Hon kanske inte kan tala ännu men hon förstår å andra sidan vad vi säger, för hon har börjat förstå innebörden av det som sägs till henne. Hon har bra kroppsuppfattning och hon kan nästa räkna till tre, även om det blir; Ett, tu, te. Det låter för gulligt när hon ska räkna.
Vad mer finns det att berätta? Jo just det! Jag har än en gång inlett en period då jag inte ska äta, dricka eller ens tänka på sötsaker. Jag började igår, och än så länge går det bra, ja förutom att jag vill dränka in min arm i socker och äta upp den. Men förutom det är allt tipp topp..... FAN HELLER! Jag hatar verkligen de första dagarna utan socker, jag blir helt galen, mitt humör svänger värre än en höggravid kvinnas, jag blir yr, illamående, tappar intresset för saker och ting, och jag blir oerhört svartsjuk av mig. Känns ingenting bra alls! Men jag måste klara det, det hjälps inte, jag har inget annat val. Då jag har gått upp i vikt något så in i den senaste tiden, jag vet inte varför, men på sistone har jag ätit allt möjligt skit, utan att ha en tanke om att det inte är bra för mig. Jag vet inte om det är någonting som är fel på mig, om jag kanske har någon konstiga vårdepression eller nått. Jag brukar genom gå två stora depressioner per år, men det brukar aldrig vara på det här viset. Jag brukar mest bli nedstämd och ledsen, jag brukar inte tröstäta en massa skräpmat.
Usch då! Vilket tråkigt inlägg det här var egentligen, kan inte föreställa mig att någon har orkat läsa igenom allt detta. Jag klandrar er verkligen inte för det! Nästa gång ska jag skriva någonting mera positivt, jag lovar!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
