Dag 21: Resan hem kan summeras med ett enda ord; snö eller det är en långtradare 20 meter bort men lik förbannat kan jag inte se den!

Ja då var man hemma i Luleå igen, äntligen! För resan upp har varit allt annat än en drömresa, snarare som en mardrömsresa skulle jag vilja säga. Vi började resan klockan nio imorgon med att packa bilen full med prylar; julklappar, kläder och barnartiklar osv. Allt skulle in i Paulas mors bil, och det var inte det lättaste då det hade blivit en hel del under julhelgen, mest har Saria fått julklappar, men även jag och Paula har fått ett par. Sen hade jag min fin fina arkad stick som skulle med dessutom, och den är inte direkt liten precis. Men det gick vägen och efter en halvtimma eller så var vi äntligen redo att bege oss ut i det vita vinter landskapet. Vägen upp till Paulas föräldrar var fylld av snö, någonting som skulle prägla resten utav resan. Vi körde sakta ut på den stora landsvägen, underlaget kändes isigt och det var halt.

Efter en stund kom vi ut på E4:an, det är komiskt egentligen när man tänker efter att den vägen går ifrån Skåne ända till nordligaste delen utav Sverige. Det är den vägen som vår resa tar sin plats på, om man inte vill så behöver man aldrig avvika ifrån den vägen, om man nu inte vill ta sig en fika eller något. Resan beräknades ta runt sex, sju timmar, i vanliga fall alltså. Nu var det ganska hårt underlag att köra på så den tiden skulle förmodligen inte räcka till. I början var allting bra, solen skymtade fram emellan molnen, precis så mycket att man kunde se den, men det var en snabb visit då den försvann in i ett grått moln och sågs aldrig till mer under resan.

Saria var glad och nöjd där hon satt i sin stol, hon var ganska hängig efter ännu en vaken natt, hon hade nog sammanlagt sovit runt fyra timmar i natt allt som allt. Så det dröjde inte länge innan hon somnade, hon somnade med sin nya teletubbie i knäet, hon hade fått den röda (Poo) i julklapp av Paulas mamma. Hon snarkade på en stund och allt kändes underbart perfekt för tillfället. Efter ett tag började vädret att skifta till det lite sämre då tjocka snöfyllda moln rörde sig över himmelen. Paulas pappa hade dagen innan berättat att de hade sagts på nyheterna att det skulle bli snöstorm längre upp i landet och det här såg onekligen ut som början på en storm . Man kan säga att vi körde rakt in i den, för att bli kvar i den för resten utav resan.

Snön föll tätt ifrån himmelen och sikten blev väldigt begränsad, dock kunde man se en del på grund utav dagens ljus. Bara vi hann fram i tid före mörkrets infall, vi körde på och allt eftersom milen rullade förbi så blev vädret hårdare och underlaget allt halare och tjockare av snö. Snö plogarna plöjde jäms med vägen, vi fick sakta ner och nu låg vi i kanske sjuttio kilometer. Snön blev om än ännu tjockare och det virvlade utanför bilen, tack och lov behövde ingen av oss gå ut just då. Resan mellan Örnsköldsvik och Umeå är femton mil eller nått sånt, den brukar ta runt två timmar att avklara, men inte idag. Med en genomsnittlig hastighet på sextio kilometer tog den upp emot tre, eller mer. Vi hade inte mycket till val än att bita ihop, det var tur att Saria var så pass glad som hon var. När vi äntligen kom fram till Umeå stannade vi till på Max för att äta, det kändes behövligt efter en så lång bilfärd.

Det var riktigt gott att knapra i sig en greenburger med pommes fries, inte helt fel! Jag passade på att byta blöja på Saria innan det var dags för henne att äta lunch. Hon smaskade i sig sin mat som om hon aldrig sett mat innan, hon var rätt hungrig efter sin lilla tupplur i bilen. Efter det fick hon ett par fries och två bönor från Paulas mors bönsallad. Sen var det dags att ge sig av igen, snön hade börjat falla ännu tätare, vi letade oss sakta ut ur Umeå. Allt var bra förutom sikten som kändes ännu mer minimal än förut, och det säger inte lite det! När vi hade färdats i runt en halvtimme så däckade Paula i framsätet, nattens sömnbrist började nöta på henne. I baksätet satt jag och Saria och busade, men det dröjde inte länge förrän hon slockande än en gång.

Efter att Saria hade somnat satt jag tyst i baksätet och stirrade ut genom den immiga fönsterrutan, snön dolde vägen framför oss. Jag och Paulas mor fick sitta på helspänn, för rätt var det var så dök det upp en bil ifrån ingenstans. När vi hade kört ett tag utan att vare sig möta någon eller överhuvudtaget ens se någon annan bil kom vi fram till ställe där snön yrde värre än innan. Vi körde långsamt in i dimman, och rätt var det var fick vi se en stor mörk silhuett mitt i all snö. Det tonade upp sig emot himlen, först trodde vi inte att det var något men ett par meter fram insåg vi att det var en stor långtradare som gömde sig i dimman.

Paulas mor stampade på bromsen för att undvika det stora metall monstret som så djävulskt hade gömt sig i snö dimman. Hela baksidan på den var snötäckt, ifrån botten till toppen, inga ljus syntes igenom det tjocka lagret utav snö. Vi fick ligga bakom den stora lastbilen ett bra tag innan vi till slut kunde komma förbi. Det fanns inte tillfälle att köra om då vägen var hälften så bred tack vare all snö. Men det var verkligen inte vår dag idag verkade det som, för när vi precis hade tagit oss förbi lastbilen så hamnade vi bakom en till! Han kom från ingenstans han också, det gick bara inte att se dem ute i allt virvel. Jag började bli en aning irriterad på all den tunga trafiken. Vädret fortsatte att bli värre, det tjocknade till på vägarna och det kändes som att köra igenom seg gummi. Bilen slirade och sikten var lika med noll, men Saria och Paula sov på som om ingenting betydde något. Jag och Paulas mor var dock fullt upptagna med att se var vi skulle åka, för vägen doldes ganska bra under snön. På vissa ställen syntes den inte alls, då fick vi friskt chansa.

Efter två timmars kämpande vaknade äntligen Paula följt av Saria, då var vi framme i Skellefteå. Nu var jag och Paulas mor ganska slitna efter all koncentration, så vi stannade till vid en Statoil mack för att inhandla lite proviant, typ kaffe, läsk etc. Sen bar det av igen, resen genom Skellefteå gick inget vidare då vi körde fel i all snöyra. Vi fick ta en omväg igenom ett snötäckt område där ingen hade varit ute på hela dagen såg det ut som. Efter mycket slit fann vi vår väg ut ur stan, tillbaka till E4:an. Nu skulle det dröja ytterligare tre timmar innan vi kunde beskåda Luleås underbara väglyktor. På den här delen av resen höll vi på att köra av vägen, bli påkörda bakifrån av andra bilister och vara tvungna att vända om för att köra rätt. Resan som skulle ha tagit högst sju timmar tog nu upp emot tio timmar, och det var fyra mycket slitna individer som klev ut ur bilen när vi kommit fram till Luleå. Ja jag säger då det, efter den här gången vill jag aldrig mer åka den här sträckan på vintern. Fy fan vilken pina det har varit hela dan, man har varit orolig, nervös, rädd, uttråkad och irriterad på samma gång. Nej nu får det vara nog för ett tag! Tack och lov är jag hemma nu.....

Dag 20: slutet gott allting gott eller i morgon bär det av hem igen!

Ja då har man varit här nere i Älandsbro ett tag då, det har varit ganska roligt till råga på allt. Jag som var så negativ emot att åka hit, men i sann Markus-anda så blir allting mycket bättre om man intalar sig att det kommer bli skit. Men det har varit en mycket behaglig period, mycket bättre än vad det varit hittills, jag tror mest det beror på att Saria har en väldigt uppiggande effekt på Paulas mor. Hon har liksom varit lite gladare än vad jag är van vid, och skönt är väl det, både för henne själv och för Paula. Jag är ju egentligen inte berörd utav deras bråk mer än att jag får höra på Paulas gnäll. Men denna gången har de inte hamnat i bråk med varandra en enda gång, snarare tvärtom, jag tycker stämningen emellan dem varit helt perfekt. Så det är nästan lite tråkigt att behöva återvända hem i morgon, men bara nästan, jag tror Saria behöver komma hem till lite lugn och ro. För hon har varit ganska upp speedad de här senaste dagarna, nu behövs vila och avkoppling.

Men vi har en lång resa inför oss före vi kommit hem, den här gången blev det inget flyg, för Paulas mor har lovat att köra upp oss till Luleå. Delvis för att hon själv vill och delvis för att hon har någonting med jobbet att göra i Luleå. Jag ser inte fram emot resan, då den tar nästan åtta timmar med bil, lär ta ännu längre tid nu när snön ligger så tätt på vägarna. En annan anledning till att jag inte ser fram emot resan är att ända sedan jag kom hit så har jag mått pyton varje gång jag åker bil längre än tio minuter, så det kommer att bli tufft! Men jag får tänka positivt, för för varje kilometer vi kör desto närmare kommer vi hemmet.

Men i nuläget tror jag att Paula längtar hem mer än mig då jag lugnt kunde ha stannat någon dag till. Men jag ska inte klaga, jag kommer nog att trivas med att komma hem jag med. Dock får jag erkänna att jag kommer att sakna Paulas mor och far och deras hundar, det har känts ganska skönt att ha folk i närheten för en gång skull. Det är ju liksom en lyx som man inte är van vid nu för tiden då det inte finns någon närstående i Luleå mer än Paula. För övrigt lär jag sakna Paulas pappa mest, med hans glada humör och roliga upptåg. Det har verkligen varit kul att se honom busa med Saria. Det är mer än vad man kan säga om min egen far som knappt vet om min dotter. Jag är fortfarande sur på honom för i somras, kan inte hjälpas! Kanske inte sur egentligen, mer ledsen och besviken....

Jag tror det är därför jag har fattat tycke för Paulas far så mycket, för att han är mer som en far för mig än vad min riktiga pappa är. Då han visar att han bryr sig om både mig och sitt barnbarn. Jag tycker det känns skönt att jag har funnit någon som jag kan relatera till, för som jag har skrivit tidigare så är vi väldigt lika på många vis. Så det blir en aning tråkigt att behöva åka ifrån honom och Paulas mor för den delen. Jösses! Vad jag blev sentimental nu då! Jag som längtade hem så mycket när vi väl skulle åka ner hit, nu är det tvärtom. Nu vill jag ju knappt åka hem, snacka om ironi! Men men det blir nog bra till slut skulle jag tro, blir ju ganska skönt att få sova på morgonen igen. Så man inte behöver känns sig som en död sill varje dag.

Så vad har man gjort idag och igår då? Jo vi har varit ute och åkt snowracer med Saria. Det tyckte hon var riktigt kul, hon skrattade för fullt när vi åkte ner för den lilla backen som har bildats på framsidan utav huset. Vi tog lite bilder på hela tillställningen. Sen har vi varit en sväng till Sundsvall och vandrat runt på Media markt där jag fann och införskaffade en arcade stick till min Xbox. Jag blev så glad när jag fick syn på den där den stod ensam på en hylla mitt ibland tv-spelen. Jag har sökt efter en arcade stick sedan jag fick tag i Tekken 6, men de har alla varit på tok för dyra. Nu hade jag turen att jag fann en för halva priset av vad den kostar på nätet. Snacka om att jag blev lyrisk! Nu måste jag bara hem och öva så jag blir något så där bra med den också.

Vi skaffade även en portabel hårddisk till vår dator, så nu kan vi säkerhetskopiera alla våra viktiga filer och bilder ifrån datorn. Känns väldigt skönt att veta att de kommer att vara i säkert förvar från och med nu. En annan anledning till att vi åkte dit var för att jag och Paula fick en oerhört generös julklapp utav hennes föräldrar. Vi skulle titta ut en tv som vi ville ha, inte en hur dyr som helst men ändå. Det är inte varje dag man får en tv i present, dock kunde vi inte köpa den just nu, för den hade inte fått plats i bilen. Men vi ska få en när vi kommer hem till Luleå. Det ser jag verkligen fram emot, att äntligen kunna se på DVD på tvn och inte på datorskärmen som vi brukar. Det kommer att bli underbart!

Sen har vi varit på middag med Paulas släkt, de har som en andra jultradition att äta middag tillsammans på annandagen. Detta följs utav en biofilm, vilken jag tyvärr inte kunde se på grund utav Saria. Hon är ju än så länge för liten för den traditionen, men med tiden så kanske.... Så jag fick åka hem till huset och lägga henne, men det gjorde mig inget då hon somnade så gott i sin lilla resesäng. Nä nu ska jag inte skriva mer, det är ju Startrek 4 the voyage home på TV400! Underhållning på hög nivå!

Dag 19: en riktigt god jul eller ännu en dag med snö så långt ögat når.

Ja då var vi här igen då; julen är äntligen här! Det har gått fort, men nu så är den här, med allt vad det innebär. God mat om man bortser från den förbannade tungan vill säga, prydnader, ljusslingor och presenter. Det är en högtid då man som familj kommer ihop sig, och hoppas på att man håller sams. Vidare så handlar julen om Jesu födelse, för alla som tror på den vill säga. På sätt och vis tycker jag det är lite synd att julen har kommit så långt bort ifrån sin egentliga innebörd. Då julen nu för tiden mest förknippas med presenter och prylar, visst jag erkänner mig, jag gillar att få saker jag med. Men ändå, det känns som om det hela har gått lite överstyr. Det blir ännu mera julklappsinköp nu när man är förälder dessutom, med alla leksaker och prylar som de små vill ha. Det enda positiva med det är att jag tycker om att handla barnprylar.

Det är för övrigt andra året i rad som jag är borta vid jul, det känns lite tråkigt att det blev på det viset. Men jag ska inte klaga för mycket, för jag har det bra i vilket fall som. Även om jag egentligen hade önskat mig att saker var annorlunda. Så vad ska man hitta på idag då? Jo man ska fara med till Sundsvall och fira jul tillsammans med Paulas släkt. Det kommer bli ganska roligt att återse dem alla igen, trots alla skillnader oss emellan så är kommer vi väldigt bra överens.

Sen blir det julbord fullt med god mat och dryck följt utav Kalle anka vid klockan tre. För en gång skull ser jag fram emot Kalle då Saria kanske kommer att tycka om det. Ska bli roligt att se hur hon kommer att vara i år, då hon förra året var för liten för att egentligen orka bry sig om tillställningen. Senare ikväll kommer vi att fortsätta firandet här hemma hos Paulas föräldrar, med gröt och en andra presentutdelning.

Det här kommer för övrigt att bli mitt kortaste inlägg hittills, då jag är rätt upptagen nu inför vår tripp till Sundsvall. Saria kör på för fullt, jag misstänker att hon kommer att somna en stund innan vi ska åka iväg. Men det vore i och för sig ganska bra om hon kunde vila en kortis innan avfärd. Men som sista sak vill jag bara önska alla som läser det här blogginlägget och min blogg i allmänhet en riktigt god jul! Till er andra.... sluta tjafsa och börja läs min blogg! (Hehe!)

Dag 18: resan söderut eller Saria sprang i cirklar på Luleå flygplats.

Ja då var vi äntligen framme i Älandsbro, men hur kom vi egentligen hit? Jo det är en ganska intressant och rolig historia, antar jag. Vi påbörjade vår resa med att ta bussen in till centrum, det var inget speciellt direkt, det kändes som alltid. Saria somnade i bärselen och sov igenom hela färden. Väl framme i centrum fick vi gå en bit för att komma fram till busstationen. Vinden ven och man blev bara kallare och kallare, när vi kommit fram till stationen fick vi snällt vänta på flygbussen som skulle komma dit först tio minuter senare. Saria fortsatte att sova på sin mors mage i bärselen, och tur var väl det. För kölden bet tag i en och jag kunde inget annat än att önska efter att bussen skulle komma.

Efter tio långa minuter, som snarare kändes som tjugo kom då äntligen bussen. Det var två stelfrusna människor som klev ombord på bussen, tillsammans med kanske femton till vill säga. Det var trångt på bussen när vi började vår resa ut till flygplatsen, och trängre skulle det bli. Efter två stopp var bussen fullsatt med människor och stora väskor, vid det tredje stoppet klev ett par ombord med en barnvagn. Det blev ännu mindre plats kvar i bussen och folk mer eller mindre stod på varandra. Det var bra att vi hoppade på vid första stopplatsen så vi fick varsin sittplats. Chauffören meddelade i högtalarna att alla SAS flyg var försenade med minst en timme på grund utav det hårda vädret. Tur var att vi inte skulle flyga med SAS utan City air.

När vi kom fram till flygplatsen checkade vi in och fixade med vårt bagage, först kunde Paula inte finna vårt boarding nummer. Men det löste sig snabbt, då vi tog hjälp av personalen, efter ett par minuter stod vi i kön till kontrollen. Nu är frågan; kom jag igenom kontrollen utan ett enda pip? Nej så klart inte, Paula och Saria plus alla andra som var före mig kom igenom utan problem. Men så fort jag skulle igenom pep skiten, så jag fick vänligt vända tillbaka och ta av mig mina skor. Då kom jag igenom, tack och lov för det. Det är segt att det ska behöva jäklas med mig varje gång jag ska ut och flyga.

Planet var försenat, inte med en timme som de andra flygen, men det var ändå försenat. Vårt plan skulle ha avgått kvart i fyra men planet var försenat till kvart över, så vi satte oss vid ett bord och inväntade planet med en fika. Det var rätt mysigt trots att man bara ville komma iväg, Saria fann snabbt barnhörnan med gunghästar och rutschkana. Hon skulle som vanligt åka i rutschkanan om och om igen, hon tröttnar fan aldrig på den. Efter ett tag fick jag nog av att behöva lyfta henne upp och ner ifrån den men då var det ändå dags att gå till vår gate. Nere i väntrummet fanns en stor plast gran, vilken Saria snabbt uppmärksammade. Hon sprang runt den och skrattade, alla som satt runt omkring på stolarna log emot henne då hon passerade dem.

Efter åtskilliga rundor hit och dit blev vi informerade om att vi kunde gå ombord på planet. Vi tog genast våra saker och gick emot utgången, det var om än ännu kallare ute nu. Det blåste som bara den och jag ville snabbt komma in i planet och värmen, men fick vänta tills de andra före mig hade kommit ombord. Före start var vi tvungna att vänta på att planet skulle "av-isas", planet blev täckt i ett ljusbrunt kladd, det såg aningen suspekt ut hehe.... Sen bar det av, och det kändes minst sagt ovant då jag började må illa så fort planet hade lämnat marken. Väl uppe i luften fick Saria snespel och skulle inte sitta still, någonting som inte uppskattades utav en trött mamma och pappa. Tack och lov var det en kort flygtur som varade i endast femtio minuter. Efter det var vi äntligen framme, men då var det en tre mils åktur hem till Paulas föräldrar. Men det kändes som ingenting efter flygturen!

Dag 17: knappt värt att kalla inlägg eller idag blir det verkligen en snabbis!

Tänkte bara skriva en rad eller två om dagens händelser, än så länge har man städat hela lägenheten, rensat undan grejer inför julen och stökat runt rent allmänt. Jag och Paula har varit i luven på varandra två gånger redan och vi har inte ens påbörjat resan än, det är sannerligen ett gott tecken inför resan inte sant.... haha! Men nu är allt lugnt igen, för tillfället, för rätt var det är smäller det igen. Men förhoppningsvis behöver det inte bli mer gnabb för nu, jag orkar inte mer just för tillfället.

Men nog om det, nu är det bara lite mer än två timmar innan vi måste ge oss av, en sak som stör mig är dock att vi måste hinna med flygbussen som avgår från stationen klockan två och vårt flyg går inte förrän klockan kvart i fyra. Finns det någon anledning till att de inte har fler turer ut till flygplatsen? Vi måste sitta och vänta i över en timme på vårt flyg då bussresan tar en halvtimme ungefär. Det kommer att bli segt då jag vet med säkerhet att Saria kommer att bli väldigt uttråkad. Vet inte vad man skulle kunna hitta på medan man väntar. Får väl försöka underhålla henne så gott det går.

Nu ska jag ta mig någonting att äta, sen ska jag packa ner de sista sakerna inför resan, har lite småplock kvar att packa, som rak och badrumsartiklar. Sen tror jag allt är klart för avfärd. Men om jag känner mig själv rätt så kommer jag glömma något, det är inte ett antagande utan ett faktum.

Dag 16: dan för dan eller i morgon åker vi söderut.

Ja i morgon bär det av till Älandsbro, och Paulas föräldrar, jag ser fram emot att få träffa Paulas pappa igen för han påminner på många sätt om mig själv. Då vi båda två snackar strunt nästan konstant och hittar på jäkelskap emot dem vi håller kära. Ja det är skrämmande hur lika vi är ibland, vi har till och med samma smak i mat och sötsaker då Paulas pappa fullständigt älskar jordgubbssylt, vilket jag också gör. Jag har aldrig träffat någon som tycker om att äta enbart sylt förutom mig själv innan men Paulas pappa, han gör det han med. Ja det är en kul gammal gubbe, plus att Saria tycks tycka om honom väldigt mycket. Det fick jag veta sist Paula och Saria var där nere, för då hade Saria gått och hållit honom i handen upp och ner för trappan.

Det gör mig glad att tänka på att det finns någon som Saria verkligen tycker om, för den delen tror jag nog att hon gillar sin mormor också. Hon vet ju inte bättre än haha, skämt å sido, Paulas mamma är helt okej, visst vi har mycket olika åsikter om många saker men ändå. Hon är som svärmödrar brukar vara, lite små jobbiga men ändå godhjärtade innerst inne, i alla fall hoppas jag det. Vi får väl se hur den här vistelsen blir då Paula och hennes mor brukar hamna i luven på varandra. Det kan vara riktigt jobbigt emellanåt att lyssna på dem. Felet på dem är att de är så himla lika varandra, jag vet att Paula förmodligen aldrig skulle erkänna det men hon är äckligt lik sin mor ibland. Det är väl därför de kan drabbas samman på det viset de gör antar jag.

Jag är lite smått nervös över morgondagen, som jag alltid är när jag ska ut och resa. Speciellt när jag ska ut och flyga då det innebär en himla massa springande hit och dit och passande tider höger och vänster. Ja jag fungerar verkligen inget bra när jag ska ut och resa, då jag frenetiskt måste kontrollera allt och alla, det är inte sällan jag ryker ihop med Paula under sådana tillfällen. Sen blir det inte mycket bättre av att det snöar som bara den ute just nu, om det fortsätter i morgon kommer det att göra min nervositet ännu värre. Men tack och lov är det en kort resa, i alla fall själva flyget, sen när vi kommit fram till Sundsvall måste vi vänta en och en halv timme på Paulas mamma som kommer in med ett senare plan.

Det finns fler saker som jag inte gillar med morgondagen, det faktumet att vi måste vänta en och en halv timme. Sen vet vi ju inte ens om vi ska göra det eller ej, då hennes mamma sa att hon kanske inte ens skulle ha bilen på flygplatsen, vilket innebär att vi får ta bussen hem till Älandsbro. Det är det här jag hatar allra mest med att åka hem till Paula föräldrar, ingenting är planerat på förhand! Och om det är det krävs det inte mycket för att de planerna ska ändras på. Jag är ju väldigt noggrann med planeringar och allt ska följa en viss struktur, jag tycker inte om människor som "tar saken som den kommer". För det funkar inte riktigt för mig.

Nu ska jag tillbaka till tvättstugan och hämta tvätten, så nu blir det inget mer för idag, det blev ett rätt kort inlägg. Men jag har skapat ytterligare en ny bloggsida tidigare idag som handlar om tv-spel. Du som läser det här, kan ju alltid kolla in min alternativa blogg. Det är bara att följa länken som finns lite längre ner på bloggsidan. Eller så kan du skriva den här adressen;
http://8-bitsliljan.blogspot.com

Mycket nöje!

Dag 15: Söndag i lugn och ro eller Paula och Saria är på barnkalas.

Ja då sitter man här, en mörk Söndag, ensam igen men den här gången är det frivilligt. Var är då familjen, jo de åkte iväg med ett gäng andra mödrar och barn till ett födelsekalas. En av Paulas väninnors barn har nyss fyllt år, och hon har bjudit alla nära till fest. När jag säger alla nära så räknas inte fäderna med in i bilden, mest på grund av att hon inte känner oss då. Men jag klagar inte, jag får vara ensam en stund så här i all stress, vilket inte är helt fel måste jag erkänna.

Igår var vi på fest alla tre hos några av Paulas nyaste vänner, men till skillnad ifrån de andra så ville de även att jag skulle följa med. Det var ganska roligt trots allt, vilket jag inte riktigt hade räknat med. För jag är ju inte något socialt djur direkt, jag drar mig snarare bort ifrån tillställningar som dessa. Men de gånger jag släpper till och följer med brukar bli bra tillfällen. Jag snackade en hel del med paret även om jag kanske kom bäst överens med den manliga parten, inte helt oväntat dock. Men efter ett par timmar tillsammans med sex barn och minst lika många föräldrar var jag rätt slut i skallen och ville inget annat än att få komma hem igen. Men allt som allt var det en riktigt lyckad tillställning.

Så vad gör man idag då? Absolut ingenting! Och jag skulle inte vilja ha det på något annat vis heller. Jag tänker slöa fram till att Paula och Saria kommer hem igen, okej jag måste gå till affären och köpa hem lite som vi behöver, men för övrigt ska jag inte göra något. Det är skönt att få andas ut ibland, och bara tänka på sig själv, och det man själv gillar. För snart bär det ju av nedåt, och då kommer man ju inte få vara ensam på över en vecka. Jag ser inte fram emot det här, men det har jag ju sagt innan så det hoppar vi över den här gången.

För övrigt finns inte mycket att säga, det är Söndag liksom, det händer ju inte vidare mycket då. Inte i vanliga fall i alla fall och idag är verkligen en helt vanlig Söndag. Men för en gång skull har jag inget emot den, snarare tvärtom, jag njuter av vart enda sekund. Än så länge i alla fall....

När jag sitter här i min ensamhet med tvn på i bakgrunden, när inget annat stör så kan jag tänka fritt. Dessvärre har jag inte mycket att berätta om för tillfället, men det är ju inte alltid nödvändigt att behöva berätta någonting nytt och spännande. En sak som jag dock funderar lite om är om det finns någon som verkligen läser det här, Paula läser inte min blogg så ofta numera. Så min publik har ju krympt ganska mycket, det känns nämligen en aning meningslöst att skriva en blogg om ingen läser den, ganska logiskt trots allt. Det är bra synd att man inte kan se hur många som tittar in på den, för det hade varit roligt att veta.

En annan tanke som slog mig mitt i alltihopa är att jag verkligen har skrivit en hel del inlägg sedan jag började med min blogg. Jag är redan uppe i femton inlägg och det är inga små sådana heller för den delen. Det kanske är därför ingen läser den, för de orkar inte hålla sig uppdaterade hela tiden. Vilket är ganska naturligt då man ofta har annat för sig, jag kanske borde dra ner på skrivandet en smula. Men jag kan inte hjälpa mig, jag tycker det är så kul att skriva av mig när jag än har tid till det. Men jag har en känsla av att det kommer att bli lite färre inlägg till våren då jag börjar skolan på nytt igen. Då kanske tiden inte räcker till, men vi får se. Jag lär inte skriva lika frekvent nu under julen när vi åker bort, men då kanske jag har mer att berätta när jag väl skriver nästa gång.

Dag 14: Avatar eller en filmupplevelse utöver det vanliga (kan innehålla spoilers!)

Då har man sett en utav årets mest uppmärksammade filmer. Så vad kan jag säga om detta monster till film? Ja jag har funderat hela natten över hur jag skulle kunna göra den här filmen rättvisa. Men jag har fortfarande inget bra svar på den frågan, det jag kan säga är att den gjorde ett väldigt stort intryck på mig. Avatar är skapad utav James Cameron som för övrigt ligger bakom storfilmer som Terminator, Aliens, True lies, Strange days och Titanic (även om jag inte tyckte om Titanic så måste jag ändå nämna den).

Så Avatar utspelar sig på den gröna och oftast mycket vackra planeten Pandora. Mänskligheten har etablerat sig på planeten med syfte om att utvinna den på naturresurser. Dessa naturresurser är för övrigt väldigt värdefulla och det blir en girig kamp om pengar och makt, som så ofta när det gäller människor. Men Pandora är en plats fylld med liv, allt som finns i dess gröna djungler lever och andas, växter, djur och andra varelser. Förutom den mänskliga populationen handlar denna filmen om en ras som heter Na'vi, de är urbefolkningen på Pandora.

Det bästa sättet att beskriva folkslaget Na'vi på är att jämföra dem med den Amerikanska urbefolkningen; indianer. För det är vad de känns som, med deras relation till naturen och till allt liv som bebor den. Na'vi är ett fredligt folk, som lever efter sina traditioner och har en väldigt färgstark kultur som återspeglar hela filmen. De tror på den allsmäktige Ewva, en slags moder jord som skyddar allt levande ifrån ondo och som tar hand om Pandora och får den att utvecklas. Den största skillnaden emellan Na'vi och indianer är att Na'vi folket är typ tre gånger större än en människa och är blåa. De kan för övrigt med hjälp av sitt hår sammanfläta sig med diverse djur på Pandora, då de blir ett med djuren. Jag fann Na'vi folket och dess levnadssätt väldigt trovärdigt, då de rör sig väldigt naturligt, de talar ett eget språk och det blir snabbt ganska uppenbart att mycket tanke har legat bakom dessa skapelser.

James Cameron har verkligen skapat en värld som är bortom all fantasi, det är en fantastisk upplevelse att se Pandoras djungel och djurliv. De olika djuren som bebor Pandora är otroligt originella och det var mer än en gång som jag häpnade över dessa skapelser. Detaljrikedom är någonting som kan förknippas med Avatar då det inte går en sekund utan att någonting nytt och väl uttänkt slängs i ansiktet på en. Jag vet att nästa gång jag ser den här filmen kommer jag att upptäcka minst två tre saker som jag inte såg första gången. En sak som jag tänkte över när jag såg Avatar var dock att den "lånar" ganska mycket av sin handling ifrån andra filmer, spel och historia. Men enligt mig gör det ingenting då allt vävs samman på ett väldigt bra sätt.


Utan att spoila för mycket så kan jag ju säga att huvudhandlingen i filmen påminner om den i Pocahontas, då filmens hjälte ska infiltrera fienden och lära deras seder. Han hamnar i trubbel och blir räddad utav hövdingens dotter som han senare blir förälskad i, vilket öppnar dörrarna till en kärlekshistoria fylld med glädje men även sorg. Detta kan sägas vara grundhandlingen, men att säga att det är allt Avatar har, det är att säga alldeles för lite. Jag kommer inte gå in på djupet utav handlingen för då förstör jag allt det roliga som filmen har att erbjuda, men jag kan säga så här mycket; handlingen är bra! Ha inga tvivel om den saken.

Så vad är då en Avatar? Jo det ska jag lite snabbt berätta; en Avatar är en tom kropp, i detta fallet en tom Na'vi kropp, skapad utav en blandning mellan mänskligt och Na'vi DNA. Den här Avataren är skapad så att ett mänskligt sinne ska kunna ta sin plats i kroppen. Avatar programmet var ifrån början menat för forskning och studier av den främmande kulturen. Men i och med kapitalistiska skäl så har det även blivit ett vapen emot Na'vi folket. Huvudpersonen Jake Sully, en gammal marin veteran blir tilldelad uppdraget då hans tvillingbror dör. Anledningen till att han får jobbet är för att en Avatar fungerar endast då en människa med samma DNA som Avataren intar den. Jake är dock ingen vetenskapsman som sin bror, och har ingen tidigare erfarenhet av projektet, vilket man snabbt blir varse om.

Det var lite kortfattat om handlingen och om den huvudsakliga tekniken och om Pandora som värld med dess innevånare. Nu över till den verkligt svåra delen av min lilla recension, och det är vad jag tyckte om filmen. Som jag skrev i inledningen så är den här filmen inte helt lätt att betygsätta då man får ha i åtanke all möda och slit som filmen måste ha inneburit. Senast man såg James Cameron var i och med Titanic, det för snart 12 år sedan, sedan dess har det varit tyst ifrån honom. Avatar är sagt ha varit hans absoluta drömprojekt men att det inte ha gått att återskapa utanför hans huvud. Efter att ha sett filmen så förstår jag vad det påståendet innebär. För allt är större, bättre och mer fungerande än i andra filmer, tekniken bakom filmen är verkligen slående och produktionsvärdet är utom denna värld. Då allt känns trovärdigt, ingenting är lämnat åt slumpen utan varje sekund utav filmen är noga genomtänkt. Mycket utav filmen är uppbyggt med hjälp utav CGI men till skillnad ifrån andra filmer.... STARWARS host host! Så syns det inte här att det är datoranimerat, Då allt ser så levande ut.

Hälften av filmen igenom började jag förstå vad det menades med att filmen var ett "drömprojekt" för Cameron. För allt är som taget ur en dröm, en helt otrolig dröm som jag inte hade velat vakna ur om jag hade haft den. Allt är baserat på fantasi och det är svårt att tro på att en så gammal man som Cameron fortfarande har en så livlig och ofta barnslig fantasi, men underbart är det att beskåda. Jag rycktes med hela tiden och jag brydde mig inte om tiden för fem öre, vanligtvis brukar man undra hur länge det är kvar av en film när man sitter på bio, men inte här inte! Filmen varade i nästan tre timmar men det var timmar som praktiskt taget bara flög förbi, det var över innan det hann börja kändes det som. Ändå fick man vara med om så oerhört mycket på den korta tiden.

Jag har en gång i tiden sagt att när jag verkligen tycker om något eller anser någonting bra så fäller jag en tår av lycka. Den här filmen fick inte bara en tår, den fick nog tjugo tror jag och när jag lämnade salongen var jag som i ett lyckorus. Men jag var för omtumlad för att kunna prata, tur för mig att jag inte hade någon att prata med då hehe. Det var längesedan som jag blev så här berörd utav en film, om jag någonsin har blivit det vill säga! Efter den här filmen känns allt annat blekt, jag vet inte riktigt varför då handlingen var allt annat än originell. Men det var de små sakerna som gjorde det, helhetsintrycket var så pass starkt att det spolade bort allt annat man någonsin sett förut. Jag har fortfarande svårt att tänka på filmen utan att känna hur en liten droppe vill leta sig ur mina tårkanaler.

Så vad kan man ge en sån här film för betyg? I ärlighetens namn vet jag inte, den förtjänar så mycket mer än vad jag någonsin kan skriva. Det ända ordet som kan rättfärdiga filmen är egentligen ordet perfekt. För det är så jag känner för filmen; att den är perfekt! Jag vet inte om så verkligen är fallet men just för tillfället finns det ingen bättre film än Avatar. James Cameron har lyckats med någonting som ingen annan har gjort förut och det gjorde han med bravur. Avatar hör till den typen av film som måste ses på bio för att få uppleva dess fulla potential. Jag rekommenderar verkligen alla att se den här filmen, oavsett ålder eller kön, för det finns någonting för alla i den här filmen, det kan jag garantera! Så för mig blir det här en fullpoängare, jag kan i nuläget inte se några som helst fel med Avatar, jag kanske är förblindad av beundran eller så kanske jag blev för emotionellt berörd men just nu slår ingenting Avatar!

Dag 13: en kortis eller jag har egentligen inget att säga idag men jag känner mig tvungen att skriva en rad för det.

Så då var det knappt en vecka kvar till jul då, December har kommit och gått lika fort känns det som. Jag tror för övrigt att det kommer att vara mitt generella intryck av 2009, att tiden bara har rusat förbi mig. Men nog om det nu, jag har ju redan spenderat ett helt inlägg på att gnälla över tiden och hur fort allt går. Så bara sex dagar kvar till julafton, det känns.... uhm jag vet faktiskt inte riktigt hur det känns om jag ska vara ärlig. På ett sätt känns det skönt men på ett annat inte, anledningen till att det inte känns riktigt rätt är ju för att jag inte kommer att spendera den hemma i år heller. Nu har jag inte varit hemma på två jular och det känns verkligen inget bra. Vi ska åka ner till Älandsbro på tisdag, det ända som kommer vara kul med den resan är att vi ska flyga dit. Jag har länge längtat efter att få ta flyget även om det blir en kort flygtur.

Så vad ska man göra i Älandsbro då? Ja det är en bra fråga, för min del blir det nog mest att hänga med, utan att egentligen ha vidare roligt, mest för att jag måste. Men är det verkligen så farligt kan man fråga sig, nja inte själva julafton, den lär bli rolig. Men förutom den vet jag inte vad som kommer att hända, känns mest som om jag kommer att sitta på röven i en vecka och stirra på klockan. Visst jag tycker om att åka dit för Paula och Sarias skull, för jag vet att det är bra för dom att träffa mor och far/mormor och morfar. Jag ser fram emot att träffa Paulas pappa, då jag tycker han är extremt rolig och framförallt schysst, en skön gubbe med andra ord, alltid fylld med bus och jävelskap.

Vi ska vara där nere tills den 27:e sedan åker vi hem till Luleå igen, lite dystert att behöva spendera hela sin ledighet ifrån sin släkt, men jag har ju inget val, får ta igen det senare, tro mig, det kommer jag! Till nyår vet jag i ärlighetens namn inte vad vi kommer att göra, det blir nog mest god mat och tv, kanske titta en sväng på fyrverkerier. Hoppas bara Saria inte kommer att bli vettskrämd bara, det är en av mina farhågor över nyårsafton. Dagarna efter kommer att bestå utav tentaplugg då jag har en matematiktentamen den 13:e Januari. Jag ser verkligen inte fram emot den! Men efter den börjar en underbar tid, den 22:e börjar nämligen min nya kurs, och den ser jag fram emot, väldigt väldigt mycket!

Det här inlägget blev visst inte så kort trots allt, inte riktigt lika långt som de brukar vara men ändå. Som avslutning kan jag berätta att jag fick ett fint julkort ifrån Holland idag. Ifrån min goda vän Marlou, tänka sig att hon tar sig tid att skicka någonting sådant, hon är bra snäll hon. Synd bara att vi pratar så sällan nu för tiden bara, det får vi försöka ändra på, om det går. Ska snart bege mig till bussen för jag ska åka in till stan och gå på bio. Jag ska se den nya James Cameron filmen Avatar, jag ser fram emot att se den, för jag har läst en hel del om den och den verkar riktigt bra. Jag kommer för övrigt att skriva en liten recension om den här på bloggen i morgon eller om någon dag. Nä nu får det vara nog, nu ska jag göra mig i ordning och gå!

Dag 12: en riktigt bra dag eller glädjen har äntligen hittat hem till mig.

Så idag har varit en bra dag för en gång skull, det var verkligen inte igår som jag var riktigt glad. Okej för att vara ärlig så är jag glad mer eller mindre dagligen men ändå. Det var längesen det kändes så här bra, jag vet inte riktigt vad det beror på men jag misstänker att det har med att göra att det har varit en riktigt riktigt mysig dag. Det hela började med en lugn natt då Saria sov väldigt bra, hon vaknade upp en gång på hela natten vilket inte tillhör det normala. Sedan var det en väldigt mysig morgon framför tvn med barnprogram och gos, sedan var det dags att gå till förskolan.

Det var en kall morgon i Luleå, med snö överallt, på marken, på träden, på taken, ja överallt, det såg verkligen ut som ett vykort som man brukar skicka i juletider. Skölden bet i kinderna och i benen, trots att jag hade långkalsonger på så blev de rätt kalla av den tio minuters utevistelsen. Men det rörde mig inte i ryggen för fem öre då jag hade båda mina älsklingar med mig. Saria satt nöjd i sin vagn fullt påpälsad med overall och ny sydda vantar och luva som Paula gjort dagen innan.


Väl framme skulle hon rusa in på avdelningen och leka, det fanns ingen anledning att vänta på vare sig mamma eller pappa medan de tog på sig vattenskydden på skorna. Hon hade sprungit till avdelningsdörren där hon stod och tittade in genom glaset, längtande på att få komma in och busa med de andra barnen. Jag hann knappt öppna dörren innan hon pressade sig emellan och sprang in, det var knappt att vi ens fick av henne kläderna innan hon var halvvägs inne på avdelningen. Hon gick in i dockrummet, där hon tycks trivas absolut bäst, hon började genast leka med den stora skärmen som står där inne. Dock blev hon lite ledsen när vi var tvungna att gå men det tycktes lösa sig ganska snabbt då en av pedagogerna tog upp henne i famnen.

Sedan gick vi hem, jag och Paula, idag hade vi bestämt oss för att ha en mysdag, bara hon och jag då vi båda två var lediga. Vi lade oss tillsammans i sängen under våra täcken och filtar, vi hade bestämt på förhand att vi skulle läsa en bok tillsammans. Det var längesedan vi gjorde en sån här sak tillsammans då det oftast inte finns tid till det eller att någonting annat kommer emellan. Men nu låg vi och läste i över en timme innan vi båda två kände oss för trötta för att kunna koncentrera oss på boken. Vi lade undan boken och det dröjde inte länge innan vi båda två sov som två små bäbisar.

Det är verkligen inte ofta som man får ta det riktigt lugnt när man är förälder då ens barn inte tillåter den typen av aktivitet. Så det var oerhört skönt att få koppla av och bara vara sig själv för en stund. Jag tror personligen att det kan vara en viktig del i vardagen som förälder, tyvärr så tillåter man som sagt var inte sig själv att ta den friheten alla gånger. Men idag var inte som andra dagar, idag var en ledig dag och vilken underbar sådan det var. Vi vaknade upp igen efter någon timme, jag var helt borta i huvudet när vi insåg att klockan hade blivit ett. Det var bara lite mer än en halvtimme kvar innan vi skulle hämta Saria igen, tiden hade bara flugit förbi.

Vi avslutade vårt mys med att ligga och prata en stund innan vi gick upp och började klä på oss för att gå efter vår lilla guldklimp. På vägen till förskolan konstaterade vi att det hade blivit lite varmare under dagen, dock ingen stor temperaturökning. Det rörde väl sig om någon grad hit och dit, ingenting stort då det fortfarande var väldigt kallt ute. Framme på förskolan stod en yrvaken dotter innanför grinden och tittade sig om, hon såg oss först inte, inte ens när vi sade hennes namn. Efter två tre försök att få hennes uppmärksamhet såg hon oss och då skulle hon genast bli upplockad ifrån golvet. Efter att hon fått på sig kläderna önskade vi alla de andra på avdelning god jul då vi inte ska ha Saria på förskolan på tre veckor från nu.

På hemvägen gick vi förbi Ica och köpte kattsand, och julskinka. Jag vet att vi kommer att åka iväg om bara någon dag men vi kunde inte hålla oss för det. Det gäller bara att vi äter upp den innan dess men det ska väl inte bli någon omöjlighet, det är ju trots allt skinka vi snackar om här! När vi kom hem slängde vi in den i ugnen, sakta men säkert spred sig doften i lägenheten. Den doften har jag alltid förknippat med julen, så det var inte så konstigt att julstämningen spred sig i kroppen på mig. När skinkan var färdig fick vi varsin smakbit, och jag kan bara säga att det var underbart gott. Saria tycktes tycka om den också då hon stod och tuggade och sög på den i över tio minuter.


Nu ska vi ha en lugn och mysig eftermiddag tillsammans alla tre, vi får se vad som händer, kanske vi ta en runda Lips som vanligt. Hur som helst kommer den att bli riktigt bra. I kväll ska jag spela lite Tekken igen, förhoppningsvis kommer mina polare att vara ute på nätet då så vi kan spela emot varandra. Det skulle vara kul att spela en runda då vi inte gör det så ofta numera. Jag vill egentligen spela oftare men tiden räcker inte till tyvärr, så man få passa på medan det går. Jag ser för övrigt fram emot morgondagen då jag ska få gå på bio igen, jag ska nämligen gå och titta på Avatar. Det kommer att bli roligt att se den, jag har ganska stora förväntningar på den filmen då jag enbart läst bra saker om den. Men man får väl se, det är ju inte säkert att jag håller med om allt som sagts, eller så gör jag det, man kan ju alltid hoppas!

Dag 11: toaletten nästa eller min mage har pajat totalt!

Ja då var man vaken då, efter en liten tupplur nu på morgonen, idag fick Paula lämna Saria på förskolan. Idag är ingen bra dag heller, jag mår lite bättre rent humörs mässigt men nu är det kroppen som krånglar eller snarare min mage. Jag skrev för någon dag sedan att jag blir allt mindre i maten, och detta är väl beviset på det. För igår åt jag en gång på hela dagen, en gång, och ändå blev jag proppmätt. Jag känner visst ingen hunger nu för tiden, speciellt idag då min mage mår dåligt, jag har fått rusa på toaletten säkert sex gånger redan. Det var inte det roligaste i morse när jag klev upp med Saria då jag var tvungen att börja vår dag med att rusa till toaletten.

Jag hatar dagar som dessa då min mage är helt rutten rent av, det är så himla jobbigt för jag kan knappt gå något innan den sätter i gång och spökar. Dessutom missade jag sista lektionen i skolan, visserligen fick jag höra av en klasskompis att jag inte missade någonting alls, jag blev föga förvånad hehe.... Men förutom det känns det rätt öken att behöva sitta här och invänta nästa toalettbesök. Jag har ju annat jag skulle vilja ha gjort men jag vet inte om det är fysiskt möjligt för tillfället.

En bra sak med den här typen av magbesvär är dock att den brukar gå över på en halv dag eller något sånt. Det brukar liksom aldrig sitta i sig längre än så, jag måste bara rensa systemet sen är det lugnt igen. Fan vilket vidrigt inlägg förresten, kom just på mig själv, det kommer ju inte finnas en jäkel som vill läsa det här. För hur roligt är det att läsa om någons magbesvär egentligen?! Men för att avsluta det hela om toalettbesök så kan jag ju berätta en rätt intressant sak och det är att jag har varit tvungen att springa dit två gånger under tiden jag skrivit det här inlägget. Hittills i alla fall, det är ju inte slut än!

Men nu över till någonting annat; det är kallt ute, min kära älskling kom hem ifrån förskolan och berättade för mig att enligt SMHI är det 15 minusgrader utomhus. Jag började nästan frysa bara utav att hon sade det, trots att jag låg under en filt och hade det varmt och skönt. Men det är en sån där fin dag utomhus, solen har börjat titta fram över himlen, men jag tror inte den kommer att bli långvarig då den knappt orkar över hustaken. Men det ser riktigt bra ut, med snön på marken och den klara himlen. Ja nu börjar det likna något, det är så här Luleå ska se ut, inte blaskigt skitväder ala Småland. På tal om Småland har jag blivit varse om att de har snö dom med, det är inte vanligt att det finns snö där nere. Men vem vet, den kanske smälter om någon dag, som den alltid gör.

Saria var för övrigt väldigt glad på morgonen innan jag gick och lade mig igen, hon har busat runt på golvet med sin Teletubbie och Pingu. Hon fick dock tag i sin mors nonstop påse innan jag hann stoppa henne och mycket riktigt slängde hon med den och golvet täcktes av små små nonstop bitar. Hon tycktes väldigt nöjd med sig själv där hon stod och åt medan jag försökte plocka upp dem. Hon är ett sånt bustroll! Ibland känns det som om hon planerar saker som detta. Men vem vet, det kanske hon gör också. Men söt är hon, oavsett hennes avsikter. Jag hoppas bara hon har det bra på förskolan men det tror jag nog. Paula berättade för mig att hon hade varit väldigt ivrig att få springa iväg och leka så fort de kom dit. Hon verkade inte ens bry sig om att Paula gick därifrån, det är skönt med såna dagar, då hon inte blir ledsen av att man måste gå ifrån henne. För då vet man ju att hon trivs.

Så vad ska man hitta på, förutom att springa på dass. Tja jag måste till tvättstugan och tvätta vid tolvsnåret, annars vett i sjutton, det blir nog en lugn dag tillsammans med katten då Paula är på bokklubbsmöte idag på dagen. Jag kanske sätter igång min kära Xbox en stund och fortsätter spela Dragon age. Men jag har ångest, det är snart slut på det roliga då spelet snart tar slut har jag fått höra av en vän som också äger det. Jag vill inte att det ska ta slut än, för det är ju nu som det börjar bli riktigt bra!

Dag 10: Jag känner mig ensam eller jag har nog åkt på någon form av höstdepression i alla fall!

Idag skulle bli en bra dag! Det var vad jag hade hoppats på i alla fall. Snön har dalat ner ifrån himlen hela dagen, det har lagt sig som ett fint täcke över de gråa gatorna. Det är verkligen vackert ute just för tillfället, men fortfarande känns inte dagen vidare bra. Saria är på förskolan och Paula är hos en väninna och tillverkar waldorf dockor. Så nu sitter jag här i min ensamhet, till råga på allt verkar det som att jag har åkt på någonting då jag mår konstant illa idag. Det är dagar som detta som gör allting så väldigt svårt, för just nu sitter jag och dagdrömmer om att få komma här ifrån. Jag skulle vilja åka hem, ner till söder, till min släkt, det hade varit roligt att återse dem allihopa.


Det är dock en omöjlighet att komma någonstans då jag inte har pengar till det, men just nu känns det som att jag verkligen hade behövt det. Jag tänker inte gå så långt som att säga att hela dagen är förstörd, då vi ska träffas på Sarias förskola och gå hem tillsammans alla tre. Jag får hoppas på att eftermiddagen blir bra, för jag vill inget annat än att ha en mysig stund med min två älsklingar. Jag förstår inte varför det ska vara så svårt nu för tiden, det känns som om allt mys och gos har tagit semester för vintern. Då både jag och Paula är trötta, stressade eller har någonting annat för oss som kommer i vägen.

Jag skyller inte ifrån mig, inte för fem öre, jag vet att jag har varit svår på sistone jag med, med mitt humör och trötthet. Jag brukar i normala fall drabbas utav höstdepression i början av Oktober, men nu i år hände ingenting. Jag kände mig inte ett dugg deprimerad, jag var tvärtom väldigt glad i Oktober. Det här hör inte till det normala med mig och sedan dess har mitt humör sakta men säkert sjunkit till botten. Jag har inte varit nedstämd eller ledsen som jag brukar vara nej det är snarare ilska som har vuxit till sig i kroppen på mig. Jag vet inte om detta kan vara en ny form av depression, och om så är fallet vill jag ha tillbaka min gamla version. För denna är så mycket värre!

Jag kan bli arg på allt och alla nu för tiden, allt utom en enda sak eller person snarare; Saria. Jag vet inte varför men jag är överlycklig för det faktumet, hur jobbigt det än kan bli med Saria så blir jag aldrig arg på henne. Visst man kan bli irriterad men det är inte samma sak, men jag blir aldrig förbannad eller arg över hennes beteende. Allt annat kan reta gallfebern på mig och det krävs inte mycket för tillfället för att få mig arg, om så det bara gäller en sketen match Tekken eller om en sak i skolan inte gått bra etc.

Jag vet inte vad det beror på, och hur den har uppkommit, men jag tror det har med att göra att jag känner mig så ensam nu för tiden. När jag är med Paula och Saria då är allting bra men så fort jag blir ensam så drar jag ihop mig till en tight liten boll. Jag önskar jag kunde slå mig fri ifrån alla dumma tankar dessutom, de här mörka, elaka tankarna som tar över mitt sinne emellanåt. Jag vet en lösning ur det hela, det hade varit att gå tillbaka till gymmet och träna, men för att kunna göra det, krävs pengar, massor med pengar. En annan sak som kan rädda mig ur situationen hade varit om vi hade bott någon annanstans än i Luleå. Missförstå mig inte, jag gillar Luleå som stad skarpt, jag trivs här men det ligger för långt bort ifrån allt annat i mitt liv.

Men jag antar att det inte finns vidare mycket mer att göra än att bita ihop för stunden. Det är ju knappast möjligt för oss att flytta här ifrån ännu på ett tag, men den dagen kommer! Tro mig, då vi kan flytta söderut igen, närmare alla andra, den dagen längtar jag efter mer än allt annat just nu. För det är dagar som det här som gör allting så väldigt väldigt svårt.....

Dag 9: jag fick inget motstånd i Tekken 6 igår eller alla andra spelar Modern warfare 2!

Ett av mina absolut största intressen och alltid varit är tv-spel. Inte bara själva spelandet utan jag älskar att läsa om spel och deras utveckling, jag följer spelindustrin med stort intresse. Jag ser på spelfilmer, läser artiklar, lyssnar på podcasts och ser på diverse olika spelprogram. Ja man kan lugnt säga att jag brinner för spelindustrin! Det är dock ingen ovanlighet att jag inte håller med om allt som pågår i branschen, som att Uncharted 2 vann game of the year här om dan på Video game awards galan. Eller att Modern warfare 2 förtjänar all uppståndelse det fått bara på grund av dess multiplayer möjligheter. Eller varför vissa spel som släpps vid fel tillfällen inte får den uppmärksamhet som de förtjänar. En av de större sakerna som jag inte håller med om nu för tiden är vikten av DLC eller down loadable content.

Jag skrev för ett tag sedan i ett forum på Gametrailers, en sida som jag brukar besöka dagligen för att titta på alla nya videoklipp av spel som intresserar mig. Där skrev jag att DLC är som en form av cancer för spelindustrin då vi konsumenter köper ett spel väljer utvecklarna att lämnar vissa delar av spelet "låsta" om man inte snällt laddar ner en sak ifrån Xbox live, Stream eller PSN och det till en liten summa pengar. Detta är för mig helt idiotiskt då spel alltid har varit väldigt dyra som de är och nu ska man dessutom vara tvungen att lägga allt ifrån en extra hundring till flera hundra extra för att få spela hela spelet. Helt galet! Ja jag säger då det; det var bättre förr!


Men nu över till det väsentliga, igår kväll satt jag i min kära fåtölj och spelade Tekken 6 på min Xbox. Jag loggade in och spelade några rundor online emot andra spelare. Som vanligt gick det ganska bra, då jag vann fler matcher än jag förlorade. Efter en stunds spelande blev det glesare och glesare emellan varje match då Xboxen var tvungen att söka efter motståndare. Till sist fick jag inte ens tag i någon mer, lite smått besviken stängde jag av maskinen för kvällen. Jag började fundera över vad som hade hänt.

För bara för någon vecka sedan så kryllade Tekken 6 servrarna av glada kombattanter, men nu var det stendött. Någonting var fel, men vad, det var en bra fråga. Helt plötsligt gick det upp ett ljus för mig, det här kunde egentligen bara bero på en enda sak. Den saken heter Call of duty; modern warfare 2 som släpptes för bara någon vecka sedan. Det var den största händelsen någonsin inom mediekulturen, då det såldes rekord många exemplar av spelet på bara någon dag. Så det finns ingen annan logisk förklaring till var allt motståndet har tagit vägen, det förgrymmade Modern warfare 2 snodde mina medspelare! Jag vill ha dem tillbaka, men jag är rädd för att det inte lär hända igen på en väldigt lång tid, om än någonsin.

Varför är folk så galna i det spelet för? Jag förstår verkligen inte varför, visst det är grafiskt tilltalande och multiplayer delen verkar bra nog för ett par matcher. Men förutom det, vad finns då? Det är ju bara ett "skjuta allt som rör på sig i Amerika" spel. Men det är väl det som tilltalar de flesta spelarna då de förmodligen är kåta på Amerikanska armen och dess jakt på terrorister. Jag spelade aldrig Call of duty 4 (föregångaren till Modern warfare 2) så jag kom aldrig in i tänket och stämningen. Vilket jag i och för sig inte ångrar, det finns vissa spel som jag bara inte spelar och det här är ett utav dem, det andra som jag vägrar att spela heter World of Warcraft. Men det är mest på grund utav dess beroendeframkallande spelsystem som ödelagt många liv. Jag vågar helt enkelt inte utsätta mig för den frestelsen. Jag har trots allt ett liv!

Men men nog om det nu, i grund och botten är jag lite putt över det klena motståndet i Tekken 6 just nu. Jag hoppas verkligen att det blir bättre, för annars kommer jag att tröttna på spelet och lägga det på hyllan.

Dag 8: Tiden bara rasslar förbi eller snart är det jul vilket innebär att det snart är nyår vilket också innebär ett helt nytt år.

Tiden går på tok för fort! Detta är en fras som jag använt mig av allt mer och mer på sistone. Jag minns när man var yngre, då tycktes tiden stå still, även om man inte väntade på någonting. Tiden kröp sakta fram, ibland fann jag mig själv irriterad över hur långsamt saker och ting förflöt. Jag minns speciellt hur det var när jag faktiskt väntade på någonting, då gick inte tiden alls! Då stod verkligen tiden still, utan att överdriva så var jag ganska less på hur slött allt kändes. Tänka sig hur livet kan förändra en sån grej som självaste tidsuppfattningen hos en människa.

Ja man kan lugnt påstå att jag i mina yngre dagar önskade att tiden skulle öka på en smula, att det jag längtade efter skulle komma fortare. Men nu, efter att Saria föddes finner jag mig själv vilja det direkt motsatta. Nu för tiden tycker jag att tiden går för fort, jag hinner knappt med mig själv längre. Dagarna kommer och dagarna går, helt utan att förvarna om det så ännu en dag passerat mig. Ja det är bra märkligt hur saker och ting kan förändras.... Sedan jag blivit pappa så tycks tiden ha ökat tempo med flera hundra procent, jag begriper inte varför det har blivit så. Jag vet att tiden är konstant och att den inte går att förändra men varför känns det då som om den har ökat?

Har detta med åldern att göra? Att man utvecklat ett större tålamod för hur tid fungerar? Eller har det med mognad att göra? Att man som barn var mer förväntansfull över de små sakerna som väntade i framtiden. Som yngre var jag väldigt otålig (vilket jag i viss mån fortfarande är) och ville gärna att saker skulle ske när jag än ville det. Jag ville inte vänta på någonting, allt skulle jämt ske i nuet. Än en gång kan jag gå tillbaka till Sarias födelse och se ett samband mellan den och mitt tålamod. När jag fick barn fick mitt tålamod automatiskt ta sig en käftsmäll. Jag var tvungen att lugna ner mig, jag hade inget annat val då allt styrs av hur Saria mår och känner sig.

Men nu skulle jag ju prata om tiden och inte om mitt tålamod men jag tycker att de båda hör ihop. Men åter till den huvudsakliga tråden av mitt inlägg, tiden går för fort och jag uppskattar det inte. Jag vet att jag fortfarande längtar efter vissa saker som ett spel då och då men ändå vill jag inte att tiden ska gå för fort. För då växer min dotter upp för fort, och det vill jag verkligen inte, jag vill njuta av hennes unga år, det kommer gå för fort ändå. För snart är hon 2 år gammal, sen 3 och efter bara några korta år är hon vuxen. Nej usch tiden går verkligen för fort!

Anledningen till att jag började tänka på det här just idag beror på att jag kollade almanackan tidigare och såg till min förvåning att det redan är tredje advent. Det är knappt två veckor kvar till jul! Tiden har bara försvunnit den här hösten, skolan har flutit på i sin takt, vilket nu i efterhand har varit för snabbt det med. Det dröjer snart inte länge innan vi ska åka ner till Paulas släkt över julen, den 22:e bär det av. En stor del av mig vill verkligen inte då jag egentligen hade velat spendera julen med min familj eftersom jag inte varit hemma på julen på snart två år. Men en del av mig kommer tycka det är roligt att återse Paulas pappa och mamma igen, och hennes kusiner och mostrar. Sen blir det ju trots allt god mat på julafton, om man bortser ifrån den hemska ko-tungan! Fy fan för den! Den växer sig större för var tugga man tar.

Efter en snabb visit hos Paulas släkt bär det av hem till Luleå igen, vi kommer komma hem lagom till nyår. Nyår är en högtid som kan vara ändra väldigt rolig eller väldigt tråkig. Det beror mycket på vem man spenderar den med, och hur man spenderar den. Jag vet att jag kommer att sakna alla hemma i Värnamo mer under nyår än under julen. Det är bara så jag fungerar. När nyårsafton är över är det bara någon vecka kvar innan jag har min matematik tenta, någonting som jag inte ser fram emot för fem öre. Veckan efter tentan börjar vårterminen på allvar, med den nya kursen; Kultur, estetik och lärande. Det ser jag fram emot då den mestadels består utav bild, drama, IKT och dans. Men det kommer jag att berätta mer om lite närmare kursstart. Nu ska jag inte skriva mer, för nu känns det bara som att jag drar ut på det hela.

Dag 7: mättnadens förbannelse eller jag kan inte äta lika mycket som jag brukade.

På sistone har jag blivit allt mer medveten om att jag inte kan äta lika mycket som jag brukade göra en gång i tiden. Jag har alltid varit stor i maten, ända sedan jag var liten åt jag kopiösa mängder med mat när än jag fick chansen till det. Det var inte så konstigt att jag snabbt blev överviktig i tidig ålder. När jag var nio år gammal åt jag fem mål mat om dagen, frukost på fritids, lunch i skolan, åter lunch på fritids sen var det dags för kvällsmat hemma och avslutningsvis brukade jag ta mig någonting sent på kvällen. Till råga på allt var det inga små portioner jag åt, då jag gärna tog en andra eller till och med tredje portion varje måltid. När jag var runt 12 år var jag ganska stor, med en fet ful mage och dubbelhakor som hette duga.

Med min fetma kom så klart mobbing då de andra i klassen började uppmärksamma mig om min dåvarande status. Jag fick höra allt ifrån "tjockis" till "äckel" dagligen, det tärde så klart på min självbild och min självkänsla sjönk så klart till botten. Det var då som jag på allvar började att "missbruka" Coca cola. Jag drack väl ungefär 1,5 liter cola varje dag, till en början var det en god tröst som verkligen fungerade, men med tiden blev det bara ett fruktansvärt beroende. Detta höll i sig ända tills jag var 25 år då jag var med om en livsförändrande situation som fick mig att sluta.

På grund utav en situation som jag inte kommer att gå in på i detalj då det inte känns rättvist att dra upp det hela igen så drabbades jag utav anorexi. Jag slutade äta under en tid och min ömma moder var utom sig av oro för mig (fullt förståeligt). Under denna perioden rasade jag i vikt, jag gick ner 25 kg på under två månader. Inte en helt dålig viktförminskning, men så här i efterhand har jag insett att den kanske inte var helt nyttig för min kropp. I denna period utav mitt liv fick jag nya intressen utöver mina gamla, jag började aktivt att motionera varje dag. Min träning blev som ett beroende för mig, ett beroende som dränkte alla mina psykiska bekymmer och jag kände mig än en gång på topp.

Efter att jag flyttade till Luleå så dalade mitt träningsberoende, mycket beroende på att jag faktiskt blev lycklig än en gång, då jag träffade Paula och fick min lilla älskling Saria. Jag fortsatte dock att träna men lite mer begränsat, nu tränade jag enbart för att jag tyckte det var kul. Jag började träna på gym och min kropp började sakta men säkert att återhämta sig efter min hårda period av självsvält. Efter ett tag gick mitt medlemskap i gymmet ut och jag slutade att träna lika frekvent, dock fortsatte jag att jogga då det var det bästa jag visste.

Men i somras hände det som absolut inte fick hända! Jag var ute och joggade som vanligt, det var varmt ute och solen stod högt på himlen. Jag hade varit ute i kanske femton minuter innan jag helt utan förvarning fick kramp i foten. Smärtan gick upp i benet, till en början ignorerade jag den och fortsatte springa. Men efter bara några meter därifrån sjönk jag ihop på marken, jag kunde inte ta ett steg till. Jag fick helt enkelt sätta mig ner i gräset och vila en stund, efter det fick jag lugnt gå hem. Väl hemma tittade vi, jag och Paula över min fot, hon kände försiktigt på foten, men trots den mjuka beröringen kändes varje tryck som om foten höll på att falla av utav smärta.

De kommande dagarna fick jag ta det lugnt, jag kunde inte jogga något mer på ett bra tag. Efter en månad kändes det bättre igen, visst jag hade fortfarande smärt känsel i benet men den var inte lika stark som innan. Så jag gick ut och joggade en runda i lugnt tempo, det kändes som förut igen, jag var tillbaka igen! Men mer fel kunde jag inte ha, på hemvägen igen började smärtan att sprida sig igen och än en gång fick jag kramp i foten. Jag fick snällt ge upp mitt försök till att jogga igen, nedstämd gick jag hem.

Nu under hösten har jag lagt allt vad träning heter på hyllan, jag har inte varit så inaktiv sedan före min kris. Det märks på många vis på mitt humör, då jag är mer nedstämd än innan, men mest syns det på min kropp som än en gång har blivit stor och tjock. Dock inte riktigt som innan då fettet tycks ha fördelat sig lite jämnare än innan. Jag har helt enkelt blivit lite större på alla kroppsdelar. Jag må ha blivit tjockare men jag äter inte mycket mer än innan, jag äter snarare mycket mycket mindre än förut. Jag dricker visserligen mer Cola än jag gjort på över två år, kanske det har någonting med saken att göra....

För nu för tiden kan jag bli mätt utav att äta en smörgås, och den mättnadskänslan kan sitta i hela dagen. Jag förstår inte vad som har hänt med mig, jag har alltid kunnat äta stora mängder mat men nu, nu kan jag knappt äta upp en portion mat utan att bli mätt. Jag vet att många skulle vilja känna på det viset så de inte äter för mycket, men för mig är detta inte en positiv sak. För jag har ju alltid varit den som äter mest, det var ju en stor del av min personlighet en gång i tiden. Jag saknar ibland att kunna äta riktigt mycket innan jag blir mätt. Hur fan ska det gå nu under julen? Det är ju ändå matens högtid enligt mig, med fett i grytan, köttbullar, prinskorv och skinka.

Dag 6: Spiritus Technicum eller det spökar i våra tekniska apparater.

I går var en bra dag, det var bra här hemma, det var bra i skolan, ja överlag var det en mycket bra dag. Jag fick spela Dragon age en runda på morgonen efter att jag hade lämnat Saria på förskolan, sen gick matematik lektionen som en dröm, den var ju till och med ganska underhållande (se föregående inlägg). Efter det var det ganska skönt att få sitta för sig själv ute i köket och skriva sin blogg och lyssna på Saria och hennes små vänner leka inne i vardagsrummet. Kvällen var inte helt fel heller, den började med en runda Lips tillsammans med Paula, som vanligt var det väldigt jämt men överlag vann jag. Saria hade roligt som vanligt åt oss där vi satt och sjöng, hon dansade till musiken.

Saria somnade fort igår kväll dessutom, vilket är ytterligare ett plus till dagens betyg. Efter det gjorde vi mat, vi kände för att vara onyttiga så vi gjorde pannkakor, vilket är väldigt gott, ett extra plus för god mat, sedan var det dags för "Mammas pojkar" och "Glee". Det blev en mysig stund i soffan tillsammans med Paula då vi kurade ihop oss i ett hörn. Efter det avslutade jag dagen med en session Tekken 6 online, vilket också var väldigt roligt. Ett perfekt slut på en bra dag....

I går var en konstig dag, det hände det ena skumma efter det andra, på morgonkvisten när jag skulle skriva på Facebook så bestämde sig datorn för att stänga ner sidan. Efter mycket om och men kom jag in på sidan igen, men det hände konstiga saker på min profilsida igår, som funktioner som slutade fungera, och vissa saker försvann spårlöst. Men detta var ingenting som jag då för tillfället reflekterade kring men det skulle komma att bli värre!

Efter att jag hade gått till skolan så satte Paula igång att städa, hon skulle få besök av sina vänner på eftermiddagen, så hon var i full färd med att damsuga lägenheten och plocka ihop saker. Hon berättade för mig om en lite märklig incident som inträffade när hon skulle damsuga. Helt utan förvarning lade damsugaren av, hon tömde smutsfiltret och bytte vattnet i behållaren (vi har en sån där damsugare som drivs av vatten). Sedan fortsatte hon att städa, men så lade den av igen, då bytte hon vattnet igen, då hände det en ännu konstigare sak. Damsugaren startade av sig själv, Paula var inte ens i närheten av den då den startade upp på max styrka (i normala fall startar den på minimum). Katten som satt i närheten av damsugaren höll på att dö i en chock då damsugaren började att dåna helt oförberett.

Nästa incident inträffade när jag och Paula satt och spelade Lips, då min Playstation 3 helt plötsligt startade av sig själv. Jag vet att den har en autostart funktion men den har jag aldrig haft igång så det berodde inte på den. Jag stängde av maskinen och vi fortsatte sjunga, efter att vi hade stängt av Xboxen så startade Playstation maskin upp sig igen! Nu var ingen av oss ens i närheten av den, vi stirrade förvånat på maskinen en stund innan jag drog ut sladden ifrån väggen. Jag har haft min Playstation 3 ett bra tag nu och det här har aldrig inträffat förut. Jag började kolla runt på nätet efter eventuella lösningar men jag fann noll. Det fanns ingen som visste vad det här berodde på, jag var minst sagt häpen över allt som inträffat under dagen.

Så vad var det som hände egentligen? Jag och Paula började skoja om att vi hade fått besök utav ett "teknik spöke" som tog över våra elektriska apparater. Det var i glada toner som vi målade upp vår förövare som besatt alla våra saker, ju mer vi snackade om det desto mer började jag nästan tro att det kunde faktiskt ligga någonting i det vi skojade om. För ingenting var som vanligt, det var som om våra apparater hade fått ett eget liv. Så vad skulle man göra åt saken? Ringa Ghostbusters? Det hade varit intressant att se om deras PKA mätare hade uppfattat någon paranormal aktivitet i lägenheten.

Men skämt åsido, jag har inte satt i sladden till min Playstation 3 ännu, jag vet inte ens om jag vill det om jag ska vara ärlig. Men någon gång måste jag väl antar jag, hoppas bara den inte fortsätter att spöka för då åker den ut!

Dag 5: ännu ett matematiskt underverk eller vad är egentligen matematik?

Ja då var man nyss hemkommen ifrån universitetet, efter ännu en matematik lektion eller seminarium som det heter på akademiskt språk. Ja vad kan jag säga om dagens lektion som jag inte redan ha sagt innan? Jo jag kan ju säga att den för en gångs skull var givande! De ni! Det trodde ni aldrig att jag skulle säga om någonting matematik relaterat. Men om sanningen ska fram så tyckte jag att dagens tillfälle var riktigt bra, jag vet inte om det var för att vi var indelade i diskussionsgrupper men det kan ha varit ett av skälen.

Till dagens lektion skulle vi ha svarat på frågan; Vad är matematik för dig? Följt av en massa underfrågor, exempelvis om matematik kan vara ett logiskt spel eller om det kan vara ett nöje med mera. När vi kom dit gick vår lärare igenom dagens upplägg och vi fick snabbt veta att vi skulle ha diskussioner i mindre grupper, detta hade jag i och för sig redan räknat ut sedan länge men ändå. Så vi delade snabbt in oss i små grupper om sex, sju personer och gick ut och satte oss på diverse platser runt om i skolan. Sedan inledde vi vår diskussion med att var och en fick svara på varsin fråga, någonting vi snabbt enades om var på tok för monotont.

Det gick lite trögt i början och vi svarade lite si och så, det var rätt stelt, men efter en stund blev vi varma i kläderna och då ökade intensiteten av våra samtal. Vi hade väldigt lika svarsalternativ måste jag säga, någonting som jag inte riktigt hade väntat mig. De flesta verkade rätt överens om vad matematik innebar och hur man kunde använda det. Visst småskillnader fanns men överlag var vi ganska lika i vårat tänk. (Tänka sig höhö!)

Den frågan som vi diskuterade längst var huruvida matematik var någonting som människan uppfunnit eller om det var en upptäckt som vi funnit med tiden. Här gick åsikterna lite isär då en del av oss sa att det var en upptäckt medan en del sade att det var ett mänskligt påfund. Personligen var jag någonstans mitt emellan, någonting som jag tror att vi alla enades om till slut. Det var som sagt var ganska intressant att lyssna på vad de andra sade och hur de hade tolkat de olika frågorna. En utav frågorna tolkade vi på olika vis, och det märktes på våra svar.

Frågan löd; Matematik som ett logiskt spel. Jag själv hade tolkat den som om spel, brädspel, tv-spel etc är uppbyggda kring matematiska formler och regler som gör dem spelbara. Medan andra i min grupp hade mer fokuserat sig kring begreppet "logik" och frågan är ju om det var så fel av dem, eller av mig eller av någon. Det är ju som sagt var en tolkningsfråga. Men det blev ett intressant sidospår om vad ordet logik betydde, alla tycktes veta vad det innebar men ingen kunde riktigt beskriva själva ordet i sig.

Så nu har jag kollat upp svenska akademins ordbok och den säger följande om ordet/begreppet logik;
(på olika sätt fattad) filosofisk disciplin som behandlar tänkandet (förståndsvärksam­heten. Kunskapsorgan, tankelära; särskild.: vetenskap(en) om tänkandets former o. lagar l. det formellt riktiga l. konsekventa tänkandet, tänkandets konstlära l. metodlära; äv. om sy­stem l. lärobok i (l. i vissa uttr. o. ssgr) viss del av logiken (i här angivna bem.); äv. i ut­vidgad anv., om begreppslära l. omdömeslära l. metodlära o. d. för ngn specialvetenskap. For­mell, materiell, metafysisk, reell, spekulativ, trans- cendental logik. den aristoteliska logiken.
Så logik kan sägas vara en slags regel för hur vi tänker, det som är riktigt och som är det enda riktiga. Den absoluta sanningen, det som är möjligt att utföra, någonting som är vedertaget. Logiskt tänkande kan då vara att man tänker sig att man ska utföra en handling, för att utföra denna handling så måste man ta reda på om det är fysiskt möjligt eller ej. Går det att utföra, ja då är det också logiskt då det finns en möjlighet att genomföra det.

Ett annat exempel kan ju vara att man säger; "I morgon ska jag hoppa ner ifrån balkongen och flyga min väg!" Är detta ett logiskt tänkande? Nej det är det verkligen inte då vi människor inte kan flyga på egen hand utan måste ha hjälp av mekaniska artefakter. Eller som om någon skulle påstå att vi kan andas utan syrgas ute i rymden, det är inte logiskt då det inte finns något syre i universum.

Ja det var verkligen ett intressant sidospår som fick mig att tänka på min absoluta favorit serie; Startrek. Dessvärre tänkte jag allt mer och mer på Startrek och mindre och mindre på matematik ju längre lektionen gick. Efteråt återsamlades vi i klassrummet igen för genomgång i storgrupp. Den här diskussionen var ganska utdragen och det kändes som om halva klassen bara ville gå där ifrån.
Det är en sak som jag har lite dåligt samvete över om jag ska vara ärlig. Jag har själv sagt att matematik hör till det värsta jag vet, men jag försöker ändå så gott jag kan på lektionerna. Jag tycker så synd om våra lärare, för det märks på dem att de blir besvikna över att vi inte riktigt verkar bry oss om det dem försöker förklara för oss. Sen blir det ju inte bättre att hälften av oss sitter och gäspar hela tiden och småpratar lite i bakgrunden. Jag skyller inte ifrån mig, jag har gjort samma sak, tills jag faktiskt märkte på en av lärarna att hon verkligen tog illa vid sig. Efter det har jag verkligen försökt att visa mer intresse för ämnet.

Men nog om det, det var som sagt var en ganska givande lektion, fylld med massa roliga och intressanta diskussioner. Jag tror att nästan alla sade någonting under dagens lektion och det säger inte lite det! Hoppas bara att Måndagens lektion blir lika bra.... Nä nu ska jag slösurfa en stund, har inget mer att tillägga just för tillfället. Paula har för övrigt några vänner plus deras barn på besök, så jag sitter och trycker ute i köket. Det är dock ganska kul att lyssna till de små när de samtalar på deras alldeles egna vis. Saria blir så lycklig när hon får leka med andra barn, vilket nästan får mig att önska......

Dag 4: en filosofisk fundering eller om Jesus skulle ha levt på jorden idag skulle han då åkt buss till jobbet?

Här om dan när jag kom ut i vardagsrummet satt Paula framför datorn med tvn på i bakgrunden. Jag satte mig ner i min fåtölj och slängde ett halvt öga emot tvn, Sjunde himlen eller Seventh heaven som det egentligen heter var på, för av någon outgrundlig anledning gillar Paula den serien. Jag vet inte men jag tror jag förstår varför, för den här serien är så himla dålig så den blir bra. Men nog om den saken, så jag satt där i min fåtölj och slötittade lite på tvn, Saria sprang omkring på golvet och lekte med sina leksaker, hon var glad som bara den just då.

En utav huvudpersonerna i Sjunde himlen är pappan i familjen, han jobbar för övrigt som pastor. Hela serien är influerad utav religion och av moral om vad som är rätt och fel. Det satt en hemlös man på en parkbänk intill ett busstopp, han tittade ner i marken eller snarare på sina fötter som var bara. Pastorn (kommer inte ihåg hans namn) sätter sig bredvid honom och frågar vad som har hänt med hans skor. Mannen svarar att någon på härbärget har snott dem från honom, pastorn föreslår att de ska gå tillbaka och titta efter ett par nya skor till honom. Men den gamle mannen skakar på huvudet och säger att han väntar på någon. Pastorn frågar nyfiket; "Vem väntar du på?" Mannen svarar; "Jag väntar på Jesus! Han åker med den här bussen varje dag."

Nu blev det genast intressant, väntar han på Jesus?? Och Jesus åker buss till råga på allt?! Vad ända in i....? Efteråt började jag fundera vad man som pastor eller präst skulle ha sagt i en situation som denna. Pastorn i serien väljer att inte säga någonting alls, som om han blev ställd av mannens yttrande. Men allvarligt talat, vad skulle man säga, jag menar om man är troende, är det då inte fel att säga att Jesus inte är med på bussen? Skulle man säga åt mannen att han väntar förgäves eller skulle man lugnt berätta för honom att Jesus förmodligen inte åker buss, eller skulle man hålla med eller vad?? Jag vet att detta förmodligen är en onödig sak att fundera kring men jag finner sånt här oerhört fascinerande och framför allt underhållande så jag kan inte låta bli.

Senare samma dag gick jag till skolan, jag hade ett matematikpass på eftermiddagen. Under hela min promenad till skolan funderade jag på om Jesus skulle ha åkt buss om han vandrade på jorden idag, eller skulle han ha gjort på något annat sätt. Man kan ju argumentera för att han faktiskt hade tagit bussen då det är ett kommunalt färdmedel som den vardagliga svensson åker varje dag till jobbet, och Jesus var ju ändå en man av folket. Han levde nära de "vanliga" människorna, han avskärmade sig all lyx och glamour för att visa på vilken reko kille han verkligen var.
Så bussen känns som det självklara valet, eller? Vem vet, Jesus kanske skulle ha ägt en minibuss nedklottrad med blommor och fredstecken som värsta 70-tals hippien, eller varför inte en snygg och snabb sportbil med klös i, eller för den delen, han kanske hade slagit på stort med en limousin för att visa på sin kungliga status.

Möjligheterna är oändliga, Jesus kanske enbart hade vandrat som han gjorde back in the days, eller så kanske han hade ägt en cykel och cyklat runt jorden. Nää! Jag tror på gubben på tv; om Jesus hade funnits på jorden i mänsklig form i dagens läge, hade han åkt buss!

Dag 3: en nattuggla ligger i sängen bredvid eller hur lite sömn jag fick i natt.

Ja då sitter man här trött som ett ägg och segare än det segaste tuggummit, varför? Jo det var så att min älskade lilla fispåse till dotter har haft ännu en av sina "jag sover till klockan ett sen är jag vaken till fyra/fem snåret" natt i natt. Så jag klev upp runt tjugo över ett och gav henne välling, det kändes som om det skulle gå vägen då hon snabbt slöt sina små söta ögon och somnade om. Jag lade försiktigt ner henne i hennes säng igen och vaggade den lite varsamt fram och tillbaka (tacka vet jag vaggtassar till sängen, alla borde ha sådana!)

Hon verkade ha lagt sig till rätta direkt och somnat, jag gjorde en tyst glädjedans över bedriften, det skulle jag aldrig gjort! För i nästa ögonblick när jag försiktigt lade mig ner på min säng igen hördes ett knäpp ifrån sängens fjädrar och i nästa sekund såg jag ett litet huvud titta upp ifrån sin säng. Då svor jag en ramsa inombords om sängen som bäst hålls hemlig. Jag kan säga så här pass mycket; jag hatar vår säng och dess förgjorda fjädrar! Saria satte sig yrvaket upp i sin säng igen, tittandes emot mig, sedan satte hon igång att skrika en kortis innan jag hann upp igen.

Tagning 2; jag lade henne ner i sängen än en gång, denna gången var det inte lika avslappnat ifrån Sarias sida då hon vände och vred på sig. Jag satt kvar vid sängen och vaggade den medan jag "buffade" henne till sömns.
(För att förklara termen buffa så enkelt som möjligt, kan jag säga att det är att jag måste klappa henne med handen, oftast på rumpan, för då somnar hon bäst av någon anledning)
Hon vred på sig ett tag, sedan verkade hon ha somnat igen, men ack så fel av mig. Jag fick snällt sitta kvar och vagga hennes säng i över en timme innan jag kunde ta en paus och gå ut och titta på klockan. Då var klockan närmare tre på natten och mina ögon höll på att falla sönder. Jag ville inte behöva väcka Paula då hon natten innan hade haft samma roliga procedur med vår dotter.

Jag återvände in till vårt sovrum, Saria låg och suttade på sin napp, det kändes tryggt att se henne nöjd. Jag satte mig ner på sängen igen, jag slängde en blick mot henne där hon låg och vred på sig. Jag kände det i hela kroppen att det inte var slut på långa vägar, för jag känner min dotter vid det här laget. Så fort hon har vaknat till på natten, då är det kört. Efter en kort stund ställde hon sig upp i sin säng och lutade sig emot ena sidan av den och började hoppa upp och ned. Hon var givetvis väldigt nöjd!

Då gav jag upp idéen om att få henne att somna i sängen, jag plockade upp henne och vi gick ut i vardagsrummet. En sak som oftast funkar på Saria då hon bestämt inte vill sova är att sätta sig med henne på soffan eller fåtöljen ute i vardagsrummet. Jag satte mig i min älskade fåtölj, Saria satt i min famn, det märktes direkt på henne att hon egentligen var trött, för hon lutade sitt huvud emot min bröstkorg nästan direkt. Jag vaggade henne ömt i min famn, fram och tillbaka, hon var nöjd en stund då hon verkade ha somnat till.

Men det var hon inte! Hon vände och vred på sig i famnen på mig, hon satt upp emot mig, hon låg på rygg över mina ben, hon låg på mage etc etc. Efter ett tag sov hon, då gick lugnt och försiktigt in i sovrummet igen, lade försiktigt ner henne i sängen. Nu sov hon! Denna gången skulle jag inte göra om samma misstag igen, så jag struntade i att lägga mig i sängen utan jag gick ut och lade mig på soffan.

Ah! Soffan och jag har blivit riktigt bra vänner sedan Saria föddes, då jag allt för många nätter har fått sova på den för att inte störa Saria. Men jag klagar inte, jag gillar soffan, den är mjuk och skön, det är bara att slänga över sig en filt och man är klar för några timmars sömn. Jag slöt ögonen och jag kan inte beskriva hur skönt det var, då mina ögon sved rätt rejält vid den tidpunkten. Jag tror jag somnade, för jag har inget minne av min tid på soffan förrän jag vaknade upp av Sarias skrik igen. Jag gick snabbt upp och kollade klockan igen, nu var klockan över fyra och jag kunde anta att jag fått sova i en kvart då klockan var kvart i när jag lade mig på soffan.

Jag gick än en gång in i sovrummet, Saria bökade oroligt runt i sängen, jag kände på hennes blöja och nu var den genomvåt, så det fanns ingenting annat att göra än att gå och byta den. Efter det lade jag ner henne i sängen igen, nu verkade hon nöjd igen, men jag satt kvar och vaggade henne ett tag för det. Jag visste inte vad klockan var när jag till slut kom ut till soffan igen. Men det kändes som om den var bortåt fem nu, jag kollade en sväng på mobilen, klockan var halv sex. Nu däckade jag på soffan för nästa gång jag hörde Saria var klockan halv åtta, och då hade Paula vaknat och tagit upp henne ifrån sängen.

Jag älskar min dotter så oerhört mycket men nätter som dessa tär på en så väldigt väldigt mycket. Men hon är söt och snäll ändå, den lilla grisen!

Dag 2: matematisk galenskap eller hur man tar udden ur allt det roliga.

Ja då sitter man här på soffan, väntandes på att ytterligare en tråkig skoldag ska dra igång. Till skillnad ifrån andra tillfällen i den här kursen så har vi eftermiddagspass den här veckan. Det är både bra och dåligt då det är bra för att man inte behöver börja sin dag med att tänka logiskt, det negativa med det är ju att det hinner bli mörkt innan man kommer hem och då blir man lika trött i huvudet för det. Så det är en "no win situation" alltså ingen vinst vilket som.

Jag skrev i mitt förra inlägg att jag läser på LTU, där studerar jag till förskollärare, ett yrke som tilltalat mig en längre tid, då jag trivs i barns närvaro och tycker det är både intressant och kul att se hur de små liven utvecklas. Hittills har utbildningen varit en enda lång berg och dalbana, fyllt med både roliga och tråkiga segment. På tok för mycket teori för min del, med min dyslexi och allt blir det en svår uppgift att klara av. Men det har gått ganska bra hittills även om jag har fått kämpa rätt hårt emellanåt.

Dessvärre måste jag medge att jag är inne i en lite svacka just nu, då jag inte finner utbildningen vare sig lönande eller intressant. Varför har det blivit så kan man fråga sig, jo det ska jag berätta; den nuvarande kursen vi läser handlar om matematik. Min nemesis sedan barndomens glada dagar, jag har alltid haft svårt för matematik mycket för att jag aldrig har fått lära mig matematik. Vadå aldrig fått lära sig? Det är väl klart man har lärt sig om matematik i skolan skulle många yttra sig om. Men jag är ledsen att behöva göra alla er besvikna, men jag ser inte det som att lära sig då man tvingas jäkta igenom allt vad matematik heter. Från dag ett har mitt intryck av matematik alltid varit detsamma; ett stressigt ämne som aldrig tar slut.

Jag må låta lite väl negativ jämt emot ämnet men det är ju som man brukar säga; att det första intrycket är det allra viktigaste och det stämmer verkligen i det här fallet. Det värsta med matematik är att när man precis lärt sig förstå en sak så slängs man in i en ny, helt utan skyddsnät eller chans till flykt. Matematik är som tortyr för mig, jag stänger ner så fort folk börjar prata om ämnet, jag kan inte hjälpa det, det är bara så jag fungerar. Det är väl mitt sätt att skydda mig emot det hemskaste jag vet.

Så då kanske det inte är så konstigt att jag inte trivs i min utbildning just för tillfället, då jag bara vill bort ifrån hela skiten. Varje lektion är en plåga för mig; jag går dit, jag sitter snällt och lyssnar, skriver en del, kläcker ur mig någonting dumt, ritar en smula, går hem. Varje lektionstillfälle är likadant, ingenting förändras, för mig är det mest bara bla bla bla..... Okej för att vara rättvis så har vi åtminstone bra lärare som verkar bry sig och som gör sitt bästa för att lära oss någonting om matematik, men jag är rädd för att det inte räcker till. I alla fall inte för mig.

I eftermiddag har vi problemlösning dessutom, vilket betyder att vi haft som en hemläxa där vi ska ha svarat på en massa problem och kommit med lösningar till dessa. Jag erkänner, jag gjorde knappt den första vi hade, och den här andra, den har jag enbart tittat på, jag har bara inte pallat bry mig, för allt ser så komplicerat ut. Men vem vet, det kanske blir lite klarare då jag kan sitta med och lyssna på vad folk har kommit fram till. Det brukar fungera bättre för mig än att chansa vilt på någonting som jag inte fullt förstår.

Dag 1: skapandet av bloggen eller hur man ingår i en del utav mainstream kulturen

Så då har man hamnat i blogträsket, det räckte inte med Facebook eller Myspace, nej då, så klart måste jag börja intressera mig för det här också. Jag har länge funderat på att starta en "riktig" blog men jag har inte haft orken riktigt, får se hur det här kommer att gå.

För alla er läsare som inte känner till mig så heter jag Markus Lilja aka Liljan/Liljan1 beroende på vilket namn som inte redan är upptaget. Jag är 28 år gammal och är född och uppvuxen i de djupa skogarna i Småland. För tillfället håller jag till så långt ifrån det gröna Småland som man kan komma utan att lämna Sverige, jag bor och studerar nämligen i Luleå, Norrland. Det må låta galet att flytta så långt men om sanningen ska fram så hade jag inget annat val.

Det största skälet till att jag flyttade var kärleken, jag mötte helt enkelt den rätta för mig och hon bodde redan här uppe i norr. Så efter ett par tripper upp till norr tröttnade jag på det konstanta pennlandet som tar allt ifrån 3 timmar till 18 beroende på vilket färdmedel man använder. Så vi beslöt oss för att det enda riktiga vi kunde göra var att en av oss skulle flytta till den andra. Det var ett svårt beslut att göra men jag gjorde det i alla fall.

Det var en kort historik om hur jag flyttade till Norrland och dess snötäckta vidder. Så vad gör jag då? Som jag skrev innan så studerar jag, jag läser på LTU eller Luleå tekniska universitet som det heter. Här studerar jag till förskollärare, ett yrke som alltid har tilltalat mig mer eller mindre, jag är inne på mitt tredje år, vilket innebär att jag inte har så värst mycket mer kvar av min utbildning.

Jag bor tillsammans med en underbar kvinna vid namn Paula aka Parula och tillsammans har vi vår lilla guldklimp Saria aka Bumbum, Skruttunge, Skitunge, Gullgris, Kelprutt etc etc, kärt barn har många namn och inget kunde vara mer sant när det kommer till min dotter. Vi har även en galen katt vid namn Frasse som bor hos oss. Tillsammans bildar vi vår lilla familj, vår lilla perfekta familj, visst jag saknar vissa saker och människor ifrån Småland, som alla mina vänner och hela min släkt men när jag ser Saria rusa över golvet här hemma ångrar jag ingenting.

Så det var lite kort om mig och min familj, men fortsättning följer......