Dag 33: Jag hämtar Saria på förskolan eller Luleå i bilder.

Jag har länge tänkt ta kort på Luleå, men jag har liksom inte haft det engagemanget, förrän nu. Så här följer min resa ifrån min dörr ända till Sarias förskola, med små avstickare så klart! Mycket nöje.

Bild 1: Jag ser ut över gatan från min balkong, träden har just börjat slå ut sina knoppar. Det är en fin årstid!

Bild 2: Nu titta vi åt andra hållet, där är det ännu fler träd med ännu fler knoppar. Enjoy!

Bild 3: Utanför dörren är det ganska grått, men solen skiner i alla fall.

Bild 4: Man ser nästan hela vägen till universitetet, men bara nästan!

Bild 5: Väldigt idylliskt inte sant?

Bild 6: Här har vi någonting märkligt; snö! När det är närmare 30 plus ute ligger det fortfarande snö under träden.

Bild 7: Porsöskolan för barn mellan 7 och 12 år.... ja ja jag kommer inte ihåg vilken ålder man slutar sexan!

Bild 8: Bron över vägen på vägen till Universitetet höhö.... fyndigt!

Bild 9: Porsö centrum, eller snarare gamla Slemmis, nuvarande Ica närköp. Det finns en berättelse om varför det brukade kallas för Slemmis.

Bild 10: På väg in mot Regnbågsallén.

Bild 11: Mitt i Regnbågsallén, vid Bibblo.

Bild 12: Ta da! Bibblo eller snarare Luleå tekniska Universitetsbibliotek.

Bild 13: Baksidan av Bibblo. Fortfarande fint väder ^_^

Bild 14: Universitetets baksida, eller universitetsentrén som det också kallas, men borde inte det innebära att det är Universitetets framsida?

Bild 15: Den fina lilla dammen i utkanten av parken. Just nu finns det gott om gräsänder där waaah! Om några veckor borde de små ankbäbisarna kläckas yey!

Bild 16: Vattnet ligger lugnt och stilla i den lilla dammen.

Bild 17: Nämen titta! En liten Andhane, han höll på att gå in i mig, eller så var det jag som höll på att snubbla på honom.... vem vet!

Bild 18: På andra sidan dammen.

Bild 19: Vilket håll ska man gå....hm.... svårt val, men det är bäst att jag går åt vänster.

Bild 20: Blickar ut över Universitetet.

Bild 21: Nu går vi igenom en liten skogsdunge.

Bild 22: Smygtittar ut igenom en buske, jag kan ha gått en väldigt lång omväg för att ta mig till Sarias förskola. Jag börjar misstänka det!

Bild 23: Nu har man tagit sig över vägen igen och in på Professorsvägen, nu börjar jag äntligen närma mig mitt mål.

Bild 24: Blåa hus! Kan du tänka dig? Bara i Lule! ;)

Bild 25: Där har vi Sarias förskola; Udden. I huset längst bort håller min lilla tjej till, men jag misstänker att dom är på baksidan nu, i värmen.

Bild 26: På väg hem igen. Här efter blir det bara en massa upprepningar. Så bildrundan får ta sitt slut här.

Dag 32: April April! eller skojar bara, det är faktiskt ett nytt inlägg.

Ja då var man äntligen tillbaka igen då, efter ett långt uppehåll. Har inte haft vare sig tid, lust eller ork att skriva någonting nytt i bloggen den senaste tiden. Ja okej då, det där med tiden är en ren lögn, då förutom att ta hand om min dotter, så har jag inte haft ett skit för mig på flera veckor. Varför? Jo för att kursen jag läser just för tillfället suger! Det är dessvärre ingen överdrift, då den senaste månadens lektionstillfällen i skolan kan räknas på en hand. Det här var verkligen inte vad jag hade förväntat mig av den här kursen, jag hade väntat mig kreativa möten mellan oss elever och lärarna. Vad fick jag? Jo en massa nonsensprat och oengagerade lärare. Ja okej då, inte alla men två av dem, och det är ju ändå nästan hälften av dem.

Felet med hela det här delmomentet har varit att vi inte har haft så mycket aktivitet i skolan, vi har istället fått koncentrera oss på "eget arbete" vilket i min ordbok betyder följande;

Vi som pedagoger orkar inte bry oss om att skapa någonting vare sig kreativt eller spännande för er studerande. Istället får ni i uppgift att sätta ihop någonting på egen hand, och ja just det! Glöm inte att skriva en rapport om alltsammans som dessutom ska visa på er personliga utveckling utifrån kursens målsättningar.

Låter det krångligt? Det är vad det är också, jag menar hur ska jag kunna skriva någonting om min personliga utveckling då jag inte gjort ett skvatt på över en månad? Det är rena rama skitsnacket. Jag är så missnöjd så det inte är klokt! Sen för att strö salt i såren läste jag en artikel här om dagen på Aftonbladets hemsida, där de listade alla landets bästa respektive sämsta högskolor/universitet. Jag kan säga så här mycket; LTU fanns inte ens i närheten av topp tio. Jävla skräpskola! Jag kan förstå varför den fått/får så mycket kritik, då jag har nu efter mer än två år konstaterat att jag har lärt mig lika mycket som jag hade gjort om jag hade stannat hemma och legat på soffan. Nja okej inte riktigt så illa men nära inpå, jag minns enbart bitar av den här utbildningen då det mesta har varit obetydelsefullt som känns som bortkastad tid. Känns lite tråkigt då jag gillar en del av lärarna här på LTU, det känns som om de skulle ha sökt arbete på en lite bättre skola, där deras jobb kanske hade betytt något.

Ja jag är less på det här Universitetet! Det stämmer mycket bra, jag önskar många gånger att jag kunde ha gjort om alltsammans fast på annan ort, men det tåget har redan avgått för längesedan. Det känns aningen som slöseri med både pengar och tid, vilket jag lagt ner mycket under utbildningen, jag kan aldrig börja om igen, och det värsta med allt är att jag verkligen skulle behöva det. Det är en tråkig situation som jag har försatt mig i, men jag ska försöka ge den här kursen en andra chans nu när vi börjar om igen på Måndag. Jag kan för övrigt säga att själva klassen jag läser med är helt underbar, med många snälla, roliga och något knäppa individer (som jag då!). Jag ser fram emot att träffa dem, ska bli kul att få arbeta lite praktiskt igen.

Men allt är inte bara mörker, nej nej! Jag har ju min lilla gosiga dotter, som för tillfället är på förskolan men ändå. Hon har dock haft ett par jobbiga dagar då hon mått lite si och så. Som vanligt äter hon dåligt vilket ger mig ångest varje dag, vi ska kontrollväga henne nästa månad, hoppas verkligen att hon har gått upp i vikt! Jag är utom mig av oro även om alla säger att hon mår så bra och hon växer fint på både längd och huvudomfång. Men förutom det och de sena kvällarna hon haft nu ett tag, så är allt perfekt med henne. Hon är busig, rolig och hon lär sig i en väldig fart. Hon kanske inte kan tala ännu men hon förstår å andra sidan vad vi säger, för hon har börjat förstå innebörden av det som sägs till henne. Hon har bra kroppsuppfattning och hon kan nästa räkna till tre, även om det blir; Ett, tu, te. Det låter för gulligt när hon ska räkna.

Vad mer finns det att berätta? Jo just det! Jag har än en gång inlett en period då jag inte ska äta, dricka eller ens tänka på sötsaker. Jag började igår, och än så länge går det bra, ja förutom att jag vill dränka in min arm i socker och äta upp den. Men förutom det är allt tipp topp..... FAN HELLER! Jag hatar verkligen de första dagarna utan socker, jag blir helt galen, mitt humör svänger värre än en höggravid kvinnas, jag blir yr, illamående, tappar intresset för saker och ting, och jag blir oerhört svartsjuk av mig. Känns ingenting bra alls! Men jag måste klara det, det hjälps inte, jag har inget annat val. Då jag har gått upp i vikt något så in i den senaste tiden, jag vet inte varför, men på sistone har jag ätit allt möjligt skit, utan att ha en tanke om att det inte är bra för mig. Jag vet inte om det är någonting som är fel på mig, om jag kanske har någon konstiga vårdepression eller nått. Jag brukar genom gå två stora depressioner per år, men det brukar aldrig vara på det här viset. Jag brukar mest bli nedstämd och ledsen, jag brukar inte tröstäta en massa skräpmat.

Usch då! Vilket tråkigt inlägg det här var egentligen, kan inte föreställa mig att någon har orkat läsa igenom allt detta. Jag klandrar er verkligen inte för det! Nästa gång ska jag skriva någonting mera positivt, jag lovar!

Dag 31: sagan om den lilla lilla musen eller IKT uppgiften

Dag 30: Saria säger bää eller vad barn lär sig snabbt egentligen.

I går fick jag erfara Sarias nyaste talang, Paula berättade för mig att hon hade gjort djurljud under dagen som gått. Jag var ganska upptagen igår på dagen med en skoluppgift, så jag var rätt frånvarande just då. När vi satt i badkaret på kvällen alla tre, strax före Saria skulle lägga sig berättade Paula vad hon hade gjort under dagen. Paula hade suttit och läst en bok för Saria om djur, vi brukar göra ljud till djuren, det har vi gjort ända sen hon var en liten bebis. Jag har själv hört hur Saria härmar kaniner med ett litet gulligt smackande ljud. Men nu var det inte bara smackande längre, nu kunde hon helt plötsligt säga "bää", "Mjau", "vov" och "kaa" (kvack utan v:et). Jag blev rätt snopen då jag själv hade missat den här stora händelsen då den inträffade under gårdagen.

Så här lät vårt samtal i badkaret:
P (Paula): Saria! Vad säger fåret?
S (Saria): Bääää!
P: Vad säger hunden?
S: Voff! Vov!
P: Vad säger katten?
S: Mjauu!
P: Och vad säger ankan?
S: Kaa kaa!

Efter det hakade jag på tåget och började fråga henne om djurens läten och varje gång svarade hon samma sak, hon har förstått efter allt vårt repeterande att vissa ljud hör ihop med vissa djur. Det var underbart kul att se hur hon sken upp varje gång hon fick svara, hon såg så stolt ut. Någonting som jag är vill jag lova! Förutom att Saria har börjat koppla ljud och djur tillsammans har hon även på sistone lärt sig om de olika kroppsdelarna och var de sitter. Än så länge vet hon var hennes huvud, näsa, mun, ögon och axlar sitter. Men mer kommer, det kan jag garantera, då de håller på att lära sig om kroppen borta på förskolan. Men hon började redan innan de satte igång med sitt arbete om kroppen på förskolan, så lite credit kan jag och Paula få för den saken. Men det är också förskolans förtjänst att hon lärt sig så mycket, för sedan hon började i höstas har hon utvecklats någonting markant. Hon är så duktig min lilla pluttunge!

Så igår var en ganska speciell dag måste jag erkänna, Saria visade upp sina kunskaper, jag började rita med mina nya tuschpennor och humöret var på topp, trots ett mörkt och dystert Januari. Jag har på allvar börjat ta tag i min IKT uppgift som kommer att bli en klippfilm om en saga som jag själv skrivit. Men jag har mycket arbete framför mig, jag har hittills ritat de första bilderna, men fler krävs för att fylla ut de två minuterna som uppgiften ska vara. Men jag har bestämt mig för att fortsätta under dagen som kommer, för jag måste lägga på en rem nu, då allt måste vara färdigt till Torsdag då jag ska sätta ihop dem och börja spela in ljud till sagan. Uppgiften i sig ska inte vara klar förrän den 25:e Februari men det vore skönt att bli klar med den ändå då vi har flera uppgifter till i slutet av månaden.

Så det är fullt hus här hemma, med en glad liten dotter som strosar omkring på golvet och hittar på bus. Jag har mitt skolarbete att koncentrera mig på och allt vad det innebär, Paula har sitt arbete med symaskinen då hon för tillfället har fler beställningar än någonsin. Just nu känns livet ganska bra, trots att min Xbox fortfarande lyser med sin frånvaro. Men nu är den åtminstone framme vid reparationsverkstaden i Tyskland, det är ju alltid något antar jag. Så nu får jag snällt vänta på nästa mail som de ska skicka då maskinen är reparerad eller utbytt, väntan i sig är en pina, då den äter upp mig inne ifrån. Tack och lov har jag mycket på schemat för tillfället som håller mina tankar i skikt, så jag slipper att plågas allt för mycket. Den som väntar på någonting gott.... väntar fan alltid för länge! Mass effect 2.... Bara några veckor till sen jävlar!

Dag 29: Januari 2010 eller hur en enda månad har dömt ut resten av året!

Ja då var man äntligen här igen, det var ett tag sedan jag sist skrev någonting nytt i min blogg. Men jag har varit väldigt distraherad på sistone och inte riktigt funnit någon ro att sitta ner och skriva något längre. Jag har helt enkelt inte haft så mycket att berätta, eller är det egentligen hela sanningen? Så klart inte, en del utav sanningen är att jag bara är för lat, jag pallar bara inte emellanåt, men det är ingenting konstigt med det egentligen. Men nu har jag tagit mig själv i kragen och satt mig ner framför datorn och jag går inte här ifrån förrän jag har skrivit klart! Så nu var Januari över, den första månaden på 2010 års kalender, så vad har då hänt denna första månad? Jo det ska jag berätta för er:

En hel massa jävla skit! Jag kan lugnt säga att jag aldrig har varit med om en värre månad än den föregående. Allting gick snett, och då menar jag verkligen allt, allt ifrån sjukdomar till trasiga manicker till bortsprungna katter. Det hela började dagen efter nyårsafton, då jag blev sjuk i magsjuka, jag låg i flera dagar och kämpade med min mage som bara ville att jag skulle få ur mig allt jag åt. Lagom till att jag blev frisk var det dags för Saria och Paula att bli sjuka. Så det blev ett par sömnlösa nätter eftersom Saria stackarn inte kunde sova. Efter det dröjde det inte länge innan sjukdom nummer två var över mig men det här gången var det dags för en hederlig förkylning. Jag snorade, hostade och vinglade runt i flera dar, en vecka för att vara exakt. Lagom till matematik tentamen var jag frisk igen men då hade Saria åkt på skiten istället, vilket bidrog till att mina studier gick lite halvdant då mestadels av min tid gick åt till Saria. Strax därefter var det dags för Paula att åka på förkylningen också, det gick som i leder. När en blev frisk blev en annan sjuk osv. Efter det gick det kanske en vecka innan Saria började igen, hennes näsa täppte igen sig, och hon fick än en gång problem med att sova på natten. Som ett brev på posten blev så klart jag sjuk igen! Vilken överraskning.....

Det var en liten kort summering över Januaris alla sjukdomar, jag tänker inte berätta om dem mer ingående då det inte skulle te sig intressant nog för er läsare. I mitten utav Januari rymde vår älskade lilla katt Frasse hemifrån. Ingenting ovanligt egentligen men han brukar i normala fall bara vara ute en dag och sen kommer han hem. Men inte denna gången, han rymde hemifrån tidigt en morgon när Paula skulle gå med Saria till förskolan. Han smet emellan vagnen och sprang ut i snön, han försvann sedan snabbt bort runt husknuten. Jag var ute och letade efter honom i flera dagar, jag sökte överallt i området, på alla ställen som han brukar hålla hus, men han fanns ingenstans. Han var borta! Nu har det gått nästan tre veckor sedan han försvann, och vi befarar det värsta, för det har varit extremt hårt väder på sistone med mycket snö och blåst. Så vi har accepterat det faktumet att han kan vara död eller att någon snäll själ tagit hand om honom, hoppas på det sistnämnda. Men hur som helst är han borta.

Ja som ni kanske märker så har inte Januari varit någon direkt dröm månad för vår del här uppe i Luleå. Men det här är inte allt som hänt i Januari, åh nej det har bara börjat! Jag har alltid varit väldigt försiktig med mina saker, om man nu inte räknar med spelkontroller, men dom räknas inte med. Men som sagt var, jag är väldigt rädd om mina saker och behandlar dom väl, jag är näst intill pedantisk noggrann när det kommer till mina prylar. Trots det har Januari varit den månad då flest saker någonsin har gått sönder för min del. Det började med att vår mikrovågsugn klappade ihop, dock fick vi en ny i julklapp men ändå. Sen var det dags för min dator att gå sönder, jag tappade den i golvet och den sa; "hej då och tack för mig!" Efter det var det dags för min Xbox360 att gå sönder. Jag hade precis fått hem mitt exemplar utav Mass effect 2, som jag har längtat efter i snart ett år. Jag har länge sagt att det inte skulle förvåna mig om min maskin gick sönder lagom till att jag har fått spelet. Och mycket riktigt gick den sönder i samma sekund som jag satte i skivan i maskinen! Jag blev inte nådigt arg på alltsammans då! Jag var så nära på att göra någonting som jag hade ångrat i efterhand, tack och lov gjorde jag inte det. Jag fick ringa Microsofts kundtjänst och efter mycket om och men fick jag det beviljat att de skulle fixa min maskin. Så jag fick skicka iväg den, så nu sitter jag utan Xbox med Mass effect 2, så himla typiskt! Sen som grädde på moset så har min scanner dött dessutom, jag som verkligen hade behövt den nu för ett skolarbete.

Jag kan lugnt säga att jag hatar Januari 2010! Om detta är början på det nya decenniet vill jag inte vara med, då vill jag helst av allt bara gräva ner mig någonstans ute i snön och aldrig komma tillbaka igen. För den här förbannade månaden har förstört så mycket för mig, inte bara rent materialistiskt utan även psykiskt, då jag fick underkänt på matematik tentan (trots att jag hade mer poäng än vad som krävdes!). Som om livet inte var piss nog så måste de på matematik institutionen jävlas med mig. Så nu måste jag göra om den i mars, i exakt samma vecka som jag hade tänkt åka hem till Värnamo och hälsa på familjen. Men nu går inte det längre, bara för en jävla dum matte tenta som inte ens är logiskt uppbyggd. Jag blir så less på allt när det bara går åt skogen, tack och lov för att jag har Saria, hon är min enda räddning, för hur ledsen eller arg jag än må bli så känns allting lite bättre varje gång hon ler emot mig. Min lilla trollunge! Underbara unge!

Dag 28: K0011S eller Kultur, estetik och lärande

Ja då var det äntligen dags att börja skolan för våren och det var en riktigt bra början på terminen dessutom. Visserligen var natten till idag ingenting positivt för fem öre, då Sarias hosta och nästäppa höll henne vaken mestadels av natten. Hon höll låda hela natten lång, dock tror jag inte att hon ville det egentligen då hon var rätt ledsen hela tiden. Sen till råga på allt så har katten fortfarande inte kommit hem, nu har han varit borta i över en vecka. Vi har gett upp hoppet om att finna honom, då jag har varit ute på mina strapatser varje dag sen han försvann. Nu får tiden avgöra om vår lilla kisse kommer hem eller ej, men vi saknar honom, alla tre. Det är ganska tomt utan honom, visserligen busar Saria för både honom och sig själv, men trots det känns det lite tomt.

Men nog om det nu, det finns ingenting mer som jag kan göra åt saken, han är säkert någonstans i Luleå och hittar på bus. Han jagar säkert möss eller något liknande, hoppas jag i alla fall. Men nu över till huvudsyftet av mitt nya blogginlägg; skolan har just börjat och det var med spända steg som jag gick till universitetet i morse. Det var en kall morgon i Luleå och jag kände hur benen sakta men säkert började frysa till isglassar, det var en obehaglig känsla som gick igenom kroppen på mig. Men efter fem minuters vandrande var jag framme vid skolan, nu var det ett tag sen jag sist var där, om man nu inte räknar med matematik tentan för åtta dagar sedan. Jag klev in i D-huset, det fanns inte en enda människa inom synhåll, det var helt öde, någonting som inte är helt ovanligt för LTU. Vilket egentligen är ganska konstigt då man tänker på att det är fler studenter som läser på LTU än på Växjö universitetet där jag först gick. I Växjö var det aldrig öde, där fanns alltid folk överallt, var man än gick.

Så jag vandrade längs med de öde korridorerna, tills jag kom fram till klassrummet där vi skulle ha vårt första pass. Där satt en liten hög med människor, närmare bestämt tjejer, de småpratade lite sinsemellan. Jag satte mig ner bredvid dörren mitt emot dem, de hälsade på mig och i nästa ögonblick introducerade vi oss för varandra. Det verkade vara snälla människor i min klass, dom frågade en massa, och jag svarade vänligt på tilltal. Efter ett tag började allt fler att välla in, och nu även folk som jag kände igen. Klassen bestod av 24 personer allt som allt, med mig som den enda killen, så klart! En av mina gamla klasskamrater påstod dock att det skulle vara en till kille med i klassen men var han än må ha varit i morse så var han inte där. Så än så länge är jag ensam kille i ett hav av tjejer.

Efter en kort introduktion av kursen började vi att flytta runt bord och stolar inne i klassrummet. Det var nämligen dags för den första praktiska övningen i kursen, en liten "lära känna lek" och för en gång skull kändes det relevant då jag inte kände hälften av dem. Det var roligt att få testa på lite nya lekar och aktiviteter för en gång skull, vi hade för övrigt en ny drama lärare som verkar vara riktigt bra. Första intrycket är oftast det viktigaste, vilket lärarna överlag gav mig, jag tycker lärarna verkar bra allihopa. Detta vore en underbar nyhet då de flesta lärarna på universitet är ganska sega och tråkiga, med vissa undantag så klart! Det var en rolig förmiddag måste jag medge, en utav de bättre jag haft på universitetet.

Tiden bara flög förbi och rätt var det var så var det redan slut, för en gång skull ville jag ha mer. Men jag fick snällt bege mig hemåt för helgen, men före jag gick hem tog jag rundan via biblioteket och fixade med en uppgift som vi skulle ha klar till nästa fredag. Ingenting speciellt egentligen, bara en presentation av mig själv och vad jag har för förväntningar på kursen. Den var avklarad på en kvart, sen satt jag en stund och pratade med två av mina gamla klasskamrater som läser allmänt utbildningsområde 3 (AUO3) nu under våren. De satt och planerade inför sitt examensarbete och var allmänt stressade, då ämnet de hade tänkt behandla redan var upptaget utav en annan grupp. Jag har sedan länge funderat på vad jag ska skriva om när jag läser AUO3 till hösten, och jag tror att jag har funnit vad jag ska fokusera mig på. Men det är än så länge en hemlighet som jag inte tänker röja till någon.

Så det var min skoldag det, mycket bra på många olika vis, jag är väldigt nöjd med både mig själv och skolan. I nuläget känns allting bra, ja förutom att både Paula och Saria är sjuka här hemma. Det känns mindre kul måste jag medge men förhoppningsvis blir de snart friska igen.

Dag 27: tråkiga Söndag eller katten lyser fortfarande med sin frånvaro.

Ja då var det Söndag igen då, som jag sagt så många gånger förut hatar jag denna tråkdag! Det händer aldrig någonting roligt på Söndagar, det kvittar vad man än gör så finns det alltid en underliggande känsla av tristess i bakgrunden. Söndagar skulle jag helst av allt bara vilja sova igenom men det är ju en omöjlighet nu för tiden då man har en liten som inte vet vad Söndagar är. Men det är väl lika bra antar jag, för man kan ju inte ligga i sängen hela dagen för det, det hade känts som slöseri med tiden, då tid är någonting dyrbart för mig. Men jag kan inte hjälpa det, jag trivs bara inte på Söndagar, jag vet egentligen inte varför, då det är som vilken dag som helst. Men som sagt var, det är den där tristess känslan som gör hela skillnaden mellan en Söndag och tex en Måndag.

Så vad ska man ta för sig idag då? Ja det är en bra fråga, för en gång skull verkar det som om vi ska ta en liten tur ut på Storheden, på en Söndag! Ja vi får väl se hur kul det kommer att bli, men det blir säkert bättre än att sitta här hemma och uggla hela dagen. Vi ska ut och titta efter en julklapp till Saria, vi fick pengar i julklapp av Paulas föräldrar, och en del av dem vill vi lägga på vår dotter. Får se vad det blir, men tanken är att hon ska få en bobbycart eller någon form av gunghäst. Hon älskar nämligen allt som rör sig och hon vill gärna kunna sitta på dem medan de rör sig. Vore kul för henne att få någonting sådant, så hon kan köra omkring här hemma.

Ja det är det som står på agendan för idag, annars vet jag inte riktigt vad vi ska ta oss för. Jag kanske kommer gå ut en runda eller två för att titta efter katten. Han är fortfarande borta, vilket känns aningen besvärligt då han aldrig varit borta så här länge förut. Mestadels för att Frasse är en väldigt feg katt, han har knappt vågat gå utanför dörren innan. Okej det är inte hela sanningen egentligen, före jag blev tillsammans med Paula så brukade han springa ut dagligen och vara borta i flera timmar, men han brukade alltid komma hem till kvällen. Men en gång blev han attackerad utav en hund som bet honom i benet så han var tvungen att sys ihop hos veterinären. Efter den händelsen blev han den fega, försiktiga katten som jag känner honom som. Han gillar mest att ligga och lata sig på sängen, med undantag för när han ska ha mat, för då kommer han som ett skott.

Men Frasse är borta.... jag har gått runt kvarteret flera varv nu de här senaste dagarna, i vanliga fall brukar han ligga och trycka i någon buske i närheten av hemmet, men inte nu. Han är helt försvunnen, det finns inte ens några spår efter honom längre, de tar slut vid husknuten. Efter det är det bara blankt, man kunde ju tycka att snön kunde hjälpa till för att spåra honom, men det verkar som om han har undvikit att gå i den djupa snön, åtminstone här omkring. Jag gick en sista runda för dagen igår kväll, jag tittade länge och väl men utan resultat. Jag börja tro att han har stuckit på riktigt den här gången, ändra det eller så har någon funnit honom och tagit in honom. Han är visserligen öronmärkt men det är ju inte alla som vet det, det syns nämligen inte så bra. Men om någon ha tagit in honom så hoppas jag att de behandlar honom väl och ger honom rikligt med mat! Om inte, så hoppas jag att han kommer hem snart, för vi saknar honom, alla tre.

Dag 26: då har fanskapet rymt igen eller Frasse! Var är du?

Jag förstår mig inte på katter ibland, i alla fall inte inomhuskatter, som har allting som dom någonsin kunde önska sig. Dom har mat, vatten, värme och trygghet där dom bor, man kunde ju tycka att det skulle räcka för att göra dom belåtna. Men åh nej! Inte då, det verkar som om inomhuskatter bara älskar tanken på att få precis allting de vill ha, och det inkluderar dessvärre möjligheten att rymma hemifrån. Anledningen till min irritation heter Frasse, vår fina svarta lilla kissekatt. Han har nämligen än en gång rymt hemifrån, men till skillnad ifrån andra gånger så har han varit ute under natten. Han brukar vanligen rymma på morgonen om han har möjlighet till det, men då brukar han komma hem lagom till middag på kvällen. Den giriga lilla skithögen! Men inte igår inte!

Han passade på att smita ut igår morse när Paula skulle gå med Saria till förskolan, då pressade han sig emellan barnvagnen och sprang ut. Vad han ska ut och göra när det är så här mycket snö ute, det har jag ingen aning om. För Frasse gillar inte ens snö verkar det som, för han brukar vara väldigt skeptisk till det så fort vi får in snö med skorna. Men hur som helst skulle han tydligen ut, vet inte vad han har haft för sig. Han kanske kände för att hitta den röda lurviga katten som brukar stryka omkring längst med huset och ge honom/henne en omgång med stryk! Som han brukar göra så fort han kan. Eller så kanske han letar möss eller något annat gott som han inte kan få här hemma. Jag gick ut och tog min traditionella "gå ut och ropa på katten" runda igår kväll, men jag kom hem tomhänt. Det är första gången som det händer.

Men han har varit här hemma under natten, för det var färska kattspår utanför dörren i morse när Paula gick med tvätten till tvättstugan. Jag såg dem också när jag gick och startade torktumlaren. Så den lille kattskiten är nog någonstans i närheten, frågan är ju bara, var? Jag har gått runt huset och tittat, jag har visslat på honom, ropat på honom, men inget. Han ger sig inte den här gången, den envetne lille.... Men hur sur jag än må bli på honom när han rymmer så här kan jag inte göra annat än att oroa mig för honom. Jag saknar min lilla katt, han må vara en plåga emellanåt, men han är min plåga! Så kom hem nu lilla katt så ska du få god kattmat. Inte för att jag tror att det hjälper att jag skriver det här på bloggen då men ändå.

För övrigt är allting bra här hemma, förutom att förkylningen håller i sig i alla tre. Jag är snuvig och snorig som bara den, lika så Saria, även om hon har blivit bättre. Paula är någonstans där emellan än så länge, men det dröjer nog inte länge innan hon åker dit på allvar hon med. Saria har sovit bra två nätter i rad nu, och det är vi tacksamma för, även om hon vaknat lite väl tidigt de här morgnarna. Hon har nämligen bestämt sig för att klockan fyra är det nya klockan sex. Det är segt att kliva upp vid den tiden kan jag lova, men i morse var det Paulas tur då jag var vaken med henne vid fyra igår morse. Det är bra med det här varannan dag konceptet som vi kör med. Visst det finns tillfällen då man ångrar sig men då får man bara bita ihop, och tänka på att dagen därefter är det Paulas tur igen. Men nu sover Saria igen, hon orkade inte mer, efter sex timmars håll igång så däckade hon på soffan. Lilla tröttisen!

Men än en gång; Frasse! Kom hem!

Dag 25: berg och dalbana hela dagen lång eller datorn dog men tentan gick åtminstone bra.

Så idag var det dags för den stora hemska matematik tentamen. Jag har fruktat för denna dagen ända sedan jag började på universitetet då matematik inte hör till de ämnena jag kan bäst. Eller någonting för den delen, jag suger rent ut sagt på matematik, jag må kunna plus och minus och till viss del multiplikationstabellerna och hur man använder dem. Men när det kommer till att räkna med delar och bråk och formler med mera är jag fruktansvärt dålig. Jag har än så länge inte träffat någon som är värre än mig på matematik, vilket säger ganska mycket då jag träffat många som inte är bra på det. Det tycks vara någonting vedertaget med matematik och negativa känslor då väldigt många upplever ämnet som någonting hemskt och negativt. Själv fick jag alltid höra att jag var tvungen att kunna räkna när jag var liten men jag fick aldrig veta varför. Det var ingen som berättade för mig att jag kunde använda det i min vardag, utan det var alltid för att jag skulle hänga med i matematik böckerna och inte komma efter resten av klassen. Alltså ingen vidare bra anledning till att kunna ämnet, jag har alltid fått dåliga intryck utav ämnet då allt är så stort och svårt och ingen tycks hinna med att förklara hur man ska bära sig åt för att förstå.

Så det var med tunga steg som jag gick emot skolan i morse, klockan var efter halv nio då jag klev utanför dörren här hemma. Då hade mycket redan hunnit hända på morgonen innan min ödesdigra vandring till matematik tentan. Dagen började minst sagt inte vidare bra, inte ett gott tecken inför det stora provet. Jag satt i lugn och ro inne i lilla rummet och läste igenom mina textfiler en sista gång inför tentan. Allt var som vanligt, jag hade datorn i knäet och allt flöt på som det skulle. Men så var jag tvungen att ändra på mig då mitt ben helt plötsligt somnade till, så jag rätade på mig vilket fick datorn att hoppa ur knäet på mig och ner på golvet. Det lät "smack" och jag plockade snabbt upp datorn som hade hamnat upp och ner på golvet. Jag har tappat min dator vid ett tillfälle tidigare och då hände ingenting, men den här gången var jag inte lika lyckosam då datorskärmen var helt förstörd. Jag har ingen aning om hur det här egentligen gick till då fallet inte var mer än kanske 30 cm högt. Sist tappade jag den ifrån stående position vilket var mer än tre gånger så högt.

Jag blev minst sagt irriterad, nej stryk det, jag blev rasande. Skulle datorn inte tåla mer än så här?? Jag vet att jag har klagat över datorn sen dag ett, då den alltid varit seg och trög med diverse funktioner, men det här var löjligt till och med för den. Jag har eller rättare sagt hade en Asus eee dator, alltså en mini laptop. Ett av de största misstagen jag gjort var att skaffa den, då jag alltid fått kämpa med den. Nu kommer säkert en massa människor att fråga; "varför kunde du inte ha skaffat en annan dator för?" Jo det ska jag säga er, det beror mest på att jag inte hade råd med någon bättre just då, plus att den passade för skolarbete. Så därför skaffade jag den, sen att den var bara min, ingen annans. Innerst inne tyckte jag om den trots alla skavanker och småfel, den påminde i många fall om mig själv. Men tyvärr fick den inget långt liv, bara precis lite mer än ett år gammal, precis så mycket så att garantin inte gäller något mera. Bra typiskt! Det är ingen ide att skicka den på lagning då det skulle kosta mer än att köpa en helt ny dator.

Men tyvärr har jag inte pengar till någon ny dator just nu, så jag får snällt låna Paulas dator tills vidare. Men det går bra då hennes dator är riktigt bra, jag gillar den skarpt. Men den är ju inte min direkt.....
Så det var så dagen började, minst sagt ingen bra start, då mycket av det jag hade läst bara försvann ur huvudet på mig och ersattes utav mörka, ledsamma tankar. Men jag var tvungen att fokusera mig på uppgiften som kom, hur lite jag än brydde mig så var jag tvungen att ta tag i det. Om inte för min egen skull så för min dators skull då den betalade med sitt liv för att jag skulle få plugga ifred. Så jag drog några djupa andetag och klädde på mig mina utekläder och öppnade dörren. Ute var kallt och luften var frisk, solen hade börjat skymta fram mellan hustaken. Det såg ut att bli en väldigt fin dag, det var längesedan man såg solen här uppe i norr, första gången i år. Lite ironiskt då den här dagen skulle vara en av mina värsta dagar under hela lärarutbildningen.

Jag kom fram till universitetet och klev in i den stora tentasalen, jag har varit här en gång innan, det var i våras då jag skrev tentan om hållbar utveckling. Då kändes allt lättsammare, det var inte lika hopplöst då som nu. Jag satte mig ner vid ett bord mitt i smeten av trötta studenter. Allt såg lika glada ut som jag, alltså inte allt. Det enda som kändes bra var Duffe, mitt gräsands gosedjur som alltid varit med mig på alla mina tentor. Jag placerade honom på bordet mitt framför mig, där stod han bra och jag fick tillbaka lite av mitt lugn då jag stirrade in i hans mörka runda ögon. Tänka sig vad bra Duffe är! Sedan var det dags för registrering, jag fick skriva på ett papper med en massa uppgifter på, visa leg och mecenat kort innan jag till slut fick mina papper och kunde starta mitt skrivande.

Tentamen bestod utav åtta uppgifter, vi skulle besvara sex utav dem och lämna in, jag undrar vad som händer om man svarar på alla och lämnar in dem. Får man minus poäng då eller vad? Men det får jag aldrig veta, och om jag ska vara riktigt ärlig så bryr jag mig inte heller. För att få godkänt på tentan krävdes att man hade rätt på tre frågor av sex möjliga, och varje fråga var värd tio poäng, vilket krävdes minst 6 poäng för att klara av den. Jag tittade igenom tentan och kom genast fram till att jag skulle hoppa över fråga två och sex, då de verkade hopplöst svåra. Sedan satte jag igång, efter två timmars ändlöst skrivande var jag klar. Det var med en lättnadens suck som jag klev ut ifrån tentasalen. Jag hade överlevt! Jag var färdig med den värsta uppgiften jag någonsin gjort och det kändes bra till råga på allt. Vem kunde ha anat att det skulle gå bra, inte jag i alla fall. Men vem vet om jag klarade den eller ej, men jag bryr mig inte för just nu känns allting väldigt bra, trots datorn som sackade ihop på morgonkvisten.

Dagens hjälte!

Dag 24: det bor monster under bron där vi bor eller grannfejden har just påbörjats.

Nu var det några dagar sedan jag sist skrev i min blogg, ja i alla fall den här bloggen, jag har skrivit en del i min spelblogg på sistone. Men nu anser jag att det är dags att återvända till bloggen som började allt skrivande för min del. Jag har mått pyton rent av de senaste dagarna, med dålig mage, en snurrig skalle och ett fruset inre som aldrig tycks vilja bli varmt igen. Jag har börjat må lite bättre men jag är fortfarande inte riktigt frisk än, men nu går det åtminstone mot ljusare tider för min del. Nu är det snarare dags för Paula att hamna i skiten, då hon började må dåligt under gårdagens läger. När hon kom hem igår kväll var hon så gott som död, hon orkade ingenting mer än att sitta på soffan och se allmänt döende ut. Jag tyckte synd om henne för jag vet hur jag haft det i snart en vecka. I morse spydde hon, vilket inte är ett gott tecken då hon förmodligen blivit ännu sämre, men hon får ligga sängbunden idag då jag är lite piggare. Saria är som vanligt dock om än ganska trött efter gårdagens alla intryck och nya människor på lägret.

Så det är sjukdomens och krämpornas tidsålder här hemma just för tillfället, det och bråkens. Det började i förra veckan, runt klockan tio på fredagskvällen började det att väsnas på nedervåningen. Våra grannar höll på med någonting men vi kunde inte riktigt höra vad de hade för sig, men det lät inte vidare trevligt. Så vi gjorde vårt bästa att bara ignorera det hela. Men så fortsatte det i lördags, vid samma tid, då tänkte vi att det var lite konstigt att det inträffade vid samma tidpunkt som dagen innan. Men än en gång ignorerade vi det hela så gott vi kunde. På söndag var det dags igen, men nu blev det om än ännu högljuddare, nu kunde man urskilja vissa ord och fraser som yttrades. Det lät väldigt otäckt så nu började jag och Paula fundera på om vi borde göra någonting, eller bara låta dem va.

Måndag kväll och nu lät det mer än innan, nu kunde man klart och tydligt höra hur de svor åt varandra och det smällde vilt runt om i deras lägenhet. Nu lät det uppriktigt sagt som om det var någon som fick stryk, men vi kunde ju inte veta säkert. Så vi satte oss i köket och funderade en stund innan vi till slut tog upp telefonen och ringde polisen. Det kändes lite konstigt att ringa till polisen för att anmäla en sak som man inte riktigt var säker på. Men vi kände att vi var tvungna, jag vet inte om vi gjorde fel eller ej, men det kändes bra just då. Bara en kort stund efter att vi hade ringt kom det en polisbuss in körandes på vår gård. Ut klev två polismän som ringde på hos grannarna som för övrigt hade lugnat ned sig en smula. De klev in hos grannarna och började tala med dem, jag vet inte vad de sade, för jag lyssnade inte, det kändes inte rätt att tjuvlyssna i detta läget.

Efteråt ringde polisen på hos oss, och frågade ut oss en massa om vad vi hade hört. Vi berättade allt vi visste och allt vi hört, det hela kändes obehagligt då det kändes som om det var vi som hade gjort någonting fel. Efter en stund lämnade han lägenheten, och nu kände jag mig ganska rutten inombords, jag vet att vi egentligen inte gjort någonting fel men det kändes verkligen inte rätt just då. Sen lugnade allting ner sig en smula, men efter en stund kunde man höra hur de diskuterade någonting, för de var än en gång ganska högljudda. Nu blev jag nyfiken då jag hade mina misstankar om vad det var de pratade om, så jag gick och ställde mig vid väggen nere i hallen, där man kan höra allting. Den väggen är både en välsignelse och en förbannelse.

Mycket väl snackade dom om det jag trodde, de pratade om vem det kan ha varit som tjallade på dem. De började diskutera om vem som hade kunnat höra dem och jag hörde att de nämnde oss här uppe. Det är på grund av sådana här saker som jag i normala fall inte brukar lägga mig i andras affärer, då det kan straffa en själv i det långa loppet. Idag känns det nästan lite skrämmande och otryggt att bo här, jag tänker mest på Saria. Känns som om man skulle vilja flytta här ifrån, för det är inget roligt att behöva gå omkring och vara orolig hela tiden. Vi ringde egentligen mest på grund av att våra grannar har två små barn, kanske bara något år äldre än Saria och det känns inte rätt för dem att behöva höra sina föräldrar bråka hela tiden.

Men vi får som sagt var se vad det här kommer att leda, om det blir jag och Paula som får ett helvete för alltsammans. Jag hoppas verkligen inte det, då jag vare sig ha lust, ork eller tid att bråka med mina grannar. Men förhoppningsvis blåser väl allt över till slut, som allt annat. Man får bara hoppas att det går fort!

Dag 23: Lördag men det känns mest som Söndag eller sov jag egentligen någonting i natt?

Natten till idag har varit en seg sådan, mest på grund utav en dotter som fått för sig att hon ska vara vaken halva natten. Hon somnade så snällt igår kväll som vanligt vid klockan sju, sen sov hon gott i fem timmar före hon fick för sig att det var morgon och skulle prompt kliva upp. Det är svårt med nätter som det här då både jag och Paula blir på så gnälliga på varandra om vems tur det är att vara uppe. För det mesta slutar det med att en av oss blir så sne på den andra så vi bara går och lägger oss medan den andra får sitta där bredvid Sarias säng och vagga den tills hon somnar. I natt krävdes dock lite mer än att bara vagga henne, Paula fick sitta med henne i famnen ute på soffan. Kvar inne i sovrummet låg jag och försökte sova då jag har mått dåligt sedan dagen innan.

Efter ett par timmars lyssnande till en liten ledsen bum bumma fick jag nog, jag vet att Paula hade gjort sitt bästa för att få henne att somna men ibland måste vi byta för att det ska fungera. Så jag gick ut och tog över, dock var vi lite tjuriga på varandra då vi båda två var trötta som ägg. Paula gick in och lade sig i det lilla rummet där vi har en extra säng för tillfällen som dessa. Jag satte mig ner i min fåtölj med Saria i famnen, jag vaggade henne sakta men bestämt, hennes små ögon såg sannerligen trötta ut då hon till slut inte orkade mer och slöt dem. Det är en så underbar känsla man får i kroppen då man lyckas få henne att somna efter en så pass tuff natt. Sedan gick jag in med henne i sovrummet igen och lade ner henne i hennes säng, hon sade inte ett knyst.

Sedan lade jag mig själv ner i min säng och somnade, tror jag! För jag är inte säker på om jag sov på riktigt, då det kändes som om jag låg och stirrade på Saria där hon låg i sin säng. Men jag misstänker att jag somnade då jag mindes en konstig dröm som jag haft under perioden då Saria sov. Vid klockan sex vaknade dottern igen men nu var jag snabb, jag tog upp henne direkt ur hennes säng och lade henne bredvid mig i min säng, då däckade hon direkt, utan protester. Jag sov lite halvdant då Saria inte riktigt kunde ligga still och hon rullade upp emot mig och vände och vred på sig. När vi till slut klev upp låg hon med kroppen rakt över min underarm. Vi gick upp och gick på toa, Saria kissade en fin liten skvätt i pottan. Till min stora förtjusning hade hon inte kissat någonting i sin blöja. Det är ju alltid något!

Nu på morgonen har hon bajsat en rejäl klick, kanske inte är så konstigt om hon var vaken i natt trots allt. Sedan dess har hon mest spenderat sin tid på vardagsrumsgolvet med sina dockor och sin gå-vagn. Hon är rätt nöjd med tillvaron just nu och det känns ju bra då hon var väldigt ledsen i natt. Det är märkligt hur snabb t humöret kan skifta på de små och även på de stora antar jag. Får väl se vilket humör Paula är på när hon till slut vaknar. Förhoppningsvis har hon fått sova lite nu, men man kan aldrig vara nog säker då hennes kropp är allt annat än perfekt.

Så idag är det Lördag, det känns verkligen inte som Lördag, det känns snarare som Söndag. Jag vet inte varför egentligen då gårdagen inte kändes någonting annorlunda emot andra Fredagar. Förutom det att jag var sjuk, jag hade feber och kände mig allmänt svag. I dag är det bättre men inte helt perfekt, jag har fortfarande feber, dock inte lika hög som igår. Vilket jag är väldigt glad för, men jag fryser fortfarande, så jag sitter här på soffan med en filt över mig. Det är inte riktigt likt mig att frysa, oberoende på vad det är för väder så brukar jag inte frysa i normala fall. Men jag är väl inte riktigt frisk antar jag, hoppas bara att jag kommer att palla med dagen. Men Saria är rätt snäll än så länge och det är jag tacksam för.

I morgon ska vi i väg på vinterläger med partiet, ja Paula i alla fall, jag får se hur jag mår. Om jag inte mår bra tänker jag inte åka med, men jag kanske mår bättre i morgon, det vet man ju inte förrän man är där. Men det är i morgon och idag är idag. Vad man ska hitta på idag har jag ingen aning om men förhoppningsvis kommer man på någonting snart!

Dag 22: slutet av 2009 eller början av 2010?

Ja då sitter man här i soffan igen, den enda skillnaden emot igår är att nu har det helt plötsligt blivit ett helt nytt år. Nu är det slut på det gamla året, 2009 är sedan länge glömt, eller? Nja inte riktigt än antar jag och tur är väl det, överlag var förra året ett riktigt bra år, trots en del tråkigheter. Så vad hände egentligen förra året? En mycket bra fråga som jag ska försöka svara på, det var under förra året som jag fick uppleva en hel hög med upplevelser; så som Sarias första födelsedag, en sommar hemma i gamla goda Värnamo, en pappaledig sommar dessutom. Ja sommaren hör nog till en utav höjdpunkterna av 2009 skulle jag tro, visst första halvan var rätt seg när vi spenderade vår tid i en liten lägenhet i Älandsbro. Men förutom det var det en perfekt sommar, fylld med mycket skoj och bus med dottern.

Skolan har gått väldigt bra under 2009, med många intressanta kurser med matematik kursen och genus kursen som undantag. Under våren läste jag allmänna utbildningsområde 2, som var uppdelad i fyra 7,5 Hp kurser. De två första var tungt teoribetonade men det gick ändå bra, trots svårbegriplig litteratur. Jag fick VG på en utav de svårare examinationsuppgifterna, vilket ökade min moral inför de fortsatta studierna. Sedan läste vi om hållbar utveckling som visade sig vara mera intressant än väntat, mycket på grund av två väldigt duktiga och framförallt roliga lärare. Sedan var det dags för den beryktade genus kursen som inte bara sög röv rent av, utan den sög fan allt annat också! Varje dag var en pina vilket inte blev bättre tack vare en överentusiastisk lärare som mest ville bränna alla män på bål.

Hösten inleddes med en kurs som tillägnades naturen och alla dess varelser, eller snarare växter. Större delen av kursen spenderade jag framför min dator eller ute i skogen för att lära mig om de olika växternas namn och utseende. Den andra delen gick ut på att diskutera liv och vilka förutsättningarna för liv var. Vi fick även vara med och föda fram en kull kycklingar. De var riktigt söta då de kommit ut ur sina ägg, de små rackarna. Efter en ganska lätt tentamen var det slut på det roliga för den här gången. Här näst väntade kursen som jag hade fruktat för enda sedan första dagen jag började på universitetet; det var dags för den hemska matematik kursen, den absolut svåraste som fanns. Tack och lov stämde inte riktigt mina föraningar då kursen visade sig vara allt annat än förväntat. Det största problemet med den var inte svårighetsgraden, utan snarare att den var så himla tråkig.

Men 2009 var så mycket mer än bara skola, det var under förra året som mitt intresse för tv-spel fick en nytändning i och med Xbox360 och alla spel som följde därefter. Batman Arkham asylum, Riddick, Tekken 6, Street fighter 4, Elderscrolls 4 oblivion, Mass effect, Dragon age och Lips bara för att nämna några av dem. Upplevelserna jag fick under året var mer än vad jag hade upplevt på säkert tio år. Ja man kan verkligen säga att 2009 var Xbox360's år, trots min Nintendo Wii med Mega man 9 och New super Mario bros eller min PS3 med Killzone 2 och Red faction. Dock kan jag inte förbise dem då de gav och fortfarande ger mig mycket glädje och nöje. Allt som allt var förra året ett utav de bästa åren någonsin på spelfronton. 2010 har mycket att leva upp till men med titlar som Mass effect 2, Mario galaxy 2, det nya Zelda spelet (förhoppningsvis), Metroid other M och Batman Arkham asylum 2 kan det mycket väl bli lika bra som det föregående året.

Livet som förälder har varit bra under 2009, då Saria växer så det knakar, hon har lärt sig krypa, gå, springa, klättra och tjattra under året som gick. Det har varit riktigt roligt att få bevittna alla hennes framsteg, då det känns som om en del är ens egen förtjänst. Sen har hon även börjat på förskola, någonting som inte var riktigt uppskattat ifrån början, men som nu hör till det bästa hon vet, skulle jag tro. För varje gång vi går dit blir hon alldeles till sig av glädje, hon springer omkring och leker tillsammans med de andra barnen och med sig själv, det kvittar egentligen då hon är lycklig mest hela tiden på förskolan. Hon har även lärt sig att sitta på pottan, vilket har bidragit till att blöta blöjor har minskat med säkert 30% alla redan. En sak som dock inte blivit bättre under 2009 är hennes mage, som bara strular hela tiden. Vi har varit tvungna att ta till olika hjälpmedel för att få igång hennes lilla mage, men ingenting som fungerar till max. Vilket är synd då hon får väldigt ont i magen emellanåt, vilket bidrar till att hon sover sämre om nätterna.

Ja 2009 har varit bra på många vis men det har varit dåligt på minst lika många sätt. Med Sarias mage, mina tänder (som värker trots att jag borstar dem hur noggrant som helst), våra små gräl här hemma över de mest meningslösa orsaker. Ja året som gått har varit hetlevrat då jag och Paula har hamnat i luven på varandra mer än vad jag egentligen önskat. Men det är väl så det är med att bo tillsammans antar jag, man drar bara inte jämt alla gånger. Men det fina med mig och Paula är att vi lika snabbt kan bli sams igen, och då är allt bra igen.

Ja nu är det gamla året bakom oss, nu väntar ett helt nytt sådant, vad som kommer att hända är för tillfället ovisst då man aldrig kan förutse vad som kommer att ske i framtiden. Men våren kommer att gå i de estetiska ämnenas fotspår med bild, drama och dans. Jag ser verkligen fram emot det, då jag är rejält trött på teorier och litteratur. Dock vet jag att kursen kommer att involvera en viss mängd litteratur men inte lika tung sådan som i föregående kurser. Jag har för övrigt en del löften jag måste leva upp till; som att dra ner på allt socker, träna mer regelbundet, vara lite mer positiv och vara lite mer tålmodig. Men vi får väl se hur det kommer att gå med alla löftena, för 2010 har precis bara börjat. Men man får väl tänka positivt, och ta dagen som den kommer. God fortsättning och ett gott nytt år till er alla!