Dag 24: det bor monster under bron där vi bor eller grannfejden har just påbörjats.

Nu var det några dagar sedan jag sist skrev i min blogg, ja i alla fall den här bloggen, jag har skrivit en del i min spelblogg på sistone. Men nu anser jag att det är dags att återvända till bloggen som började allt skrivande för min del. Jag har mått pyton rent av de senaste dagarna, med dålig mage, en snurrig skalle och ett fruset inre som aldrig tycks vilja bli varmt igen. Jag har börjat må lite bättre men jag är fortfarande inte riktigt frisk än, men nu går det åtminstone mot ljusare tider för min del. Nu är det snarare dags för Paula att hamna i skiten, då hon började må dåligt under gårdagens läger. När hon kom hem igår kväll var hon så gott som död, hon orkade ingenting mer än att sitta på soffan och se allmänt döende ut. Jag tyckte synd om henne för jag vet hur jag haft det i snart en vecka. I morse spydde hon, vilket inte är ett gott tecken då hon förmodligen blivit ännu sämre, men hon får ligga sängbunden idag då jag är lite piggare. Saria är som vanligt dock om än ganska trött efter gårdagens alla intryck och nya människor på lägret.

Så det är sjukdomens och krämpornas tidsålder här hemma just för tillfället, det och bråkens. Det började i förra veckan, runt klockan tio på fredagskvällen började det att väsnas på nedervåningen. Våra grannar höll på med någonting men vi kunde inte riktigt höra vad de hade för sig, men det lät inte vidare trevligt. Så vi gjorde vårt bästa att bara ignorera det hela. Men så fortsatte det i lördags, vid samma tid, då tänkte vi att det var lite konstigt att det inträffade vid samma tidpunkt som dagen innan. Men än en gång ignorerade vi det hela så gott vi kunde. På söndag var det dags igen, men nu blev det om än ännu högljuddare, nu kunde man urskilja vissa ord och fraser som yttrades. Det lät väldigt otäckt så nu började jag och Paula fundera på om vi borde göra någonting, eller bara låta dem va.

Måndag kväll och nu lät det mer än innan, nu kunde man klart och tydligt höra hur de svor åt varandra och det smällde vilt runt om i deras lägenhet. Nu lät det uppriktigt sagt som om det var någon som fick stryk, men vi kunde ju inte veta säkert. Så vi satte oss i köket och funderade en stund innan vi till slut tog upp telefonen och ringde polisen. Det kändes lite konstigt att ringa till polisen för att anmäla en sak som man inte riktigt var säker på. Men vi kände att vi var tvungna, jag vet inte om vi gjorde fel eller ej, men det kändes bra just då. Bara en kort stund efter att vi hade ringt kom det en polisbuss in körandes på vår gård. Ut klev två polismän som ringde på hos grannarna som för övrigt hade lugnat ned sig en smula. De klev in hos grannarna och började tala med dem, jag vet inte vad de sade, för jag lyssnade inte, det kändes inte rätt att tjuvlyssna i detta läget.

Efteråt ringde polisen på hos oss, och frågade ut oss en massa om vad vi hade hört. Vi berättade allt vi visste och allt vi hört, det hela kändes obehagligt då det kändes som om det var vi som hade gjort någonting fel. Efter en stund lämnade han lägenheten, och nu kände jag mig ganska rutten inombords, jag vet att vi egentligen inte gjort någonting fel men det kändes verkligen inte rätt just då. Sen lugnade allting ner sig en smula, men efter en stund kunde man höra hur de diskuterade någonting, för de var än en gång ganska högljudda. Nu blev jag nyfiken då jag hade mina misstankar om vad det var de pratade om, så jag gick och ställde mig vid väggen nere i hallen, där man kan höra allting. Den väggen är både en välsignelse och en förbannelse.

Mycket väl snackade dom om det jag trodde, de pratade om vem det kan ha varit som tjallade på dem. De började diskutera om vem som hade kunnat höra dem och jag hörde att de nämnde oss här uppe. Det är på grund av sådana här saker som jag i normala fall inte brukar lägga mig i andras affärer, då det kan straffa en själv i det långa loppet. Idag känns det nästan lite skrämmande och otryggt att bo här, jag tänker mest på Saria. Känns som om man skulle vilja flytta här ifrån, för det är inget roligt att behöva gå omkring och vara orolig hela tiden. Vi ringde egentligen mest på grund av att våra grannar har två små barn, kanske bara något år äldre än Saria och det känns inte rätt för dem att behöva höra sina föräldrar bråka hela tiden.

Men vi får som sagt var se vad det här kommer att leda, om det blir jag och Paula som får ett helvete för alltsammans. Jag hoppas verkligen inte det, då jag vare sig ha lust, ork eller tid att bråka med mina grannar. Men förhoppningsvis blåser väl allt över till slut, som allt annat. Man får bara hoppas att det går fort!