Dag 26: då har fanskapet rymt igen eller Frasse! Var är du?

Jag förstår mig inte på katter ibland, i alla fall inte inomhuskatter, som har allting som dom någonsin kunde önska sig. Dom har mat, vatten, värme och trygghet där dom bor, man kunde ju tycka att det skulle räcka för att göra dom belåtna. Men åh nej! Inte då, det verkar som om inomhuskatter bara älskar tanken på att få precis allting de vill ha, och det inkluderar dessvärre möjligheten att rymma hemifrån. Anledningen till min irritation heter Frasse, vår fina svarta lilla kissekatt. Han har nämligen än en gång rymt hemifrån, men till skillnad ifrån andra gånger så har han varit ute under natten. Han brukar vanligen rymma på morgonen om han har möjlighet till det, men då brukar han komma hem lagom till middag på kvällen. Den giriga lilla skithögen! Men inte igår inte!

Han passade på att smita ut igår morse när Paula skulle gå med Saria till förskolan, då pressade han sig emellan barnvagnen och sprang ut. Vad han ska ut och göra när det är så här mycket snö ute, det har jag ingen aning om. För Frasse gillar inte ens snö verkar det som, för han brukar vara väldigt skeptisk till det så fort vi får in snö med skorna. Men hur som helst skulle han tydligen ut, vet inte vad han har haft för sig. Han kanske kände för att hitta den röda lurviga katten som brukar stryka omkring längst med huset och ge honom/henne en omgång med stryk! Som han brukar göra så fort han kan. Eller så kanske han letar möss eller något annat gott som han inte kan få här hemma. Jag gick ut och tog min traditionella "gå ut och ropa på katten" runda igår kväll, men jag kom hem tomhänt. Det är första gången som det händer.

Men han har varit här hemma under natten, för det var färska kattspår utanför dörren i morse när Paula gick med tvätten till tvättstugan. Jag såg dem också när jag gick och startade torktumlaren. Så den lille kattskiten är nog någonstans i närheten, frågan är ju bara, var? Jag har gått runt huset och tittat, jag har visslat på honom, ropat på honom, men inget. Han ger sig inte den här gången, den envetne lille.... Men hur sur jag än må bli på honom när han rymmer så här kan jag inte göra annat än att oroa mig för honom. Jag saknar min lilla katt, han må vara en plåga emellanåt, men han är min plåga! Så kom hem nu lilla katt så ska du få god kattmat. Inte för att jag tror att det hjälper att jag skriver det här på bloggen då men ändå.

För övrigt är allting bra här hemma, förutom att förkylningen håller i sig i alla tre. Jag är snuvig och snorig som bara den, lika så Saria, även om hon har blivit bättre. Paula är någonstans där emellan än så länge, men det dröjer nog inte länge innan hon åker dit på allvar hon med. Saria har sovit bra två nätter i rad nu, och det är vi tacksamma för, även om hon vaknat lite väl tidigt de här morgnarna. Hon har nämligen bestämt sig för att klockan fyra är det nya klockan sex. Det är segt att kliva upp vid den tiden kan jag lova, men i morse var det Paulas tur då jag var vaken med henne vid fyra igår morse. Det är bra med det här varannan dag konceptet som vi kör med. Visst det finns tillfällen då man ångrar sig men då får man bara bita ihop, och tänka på att dagen därefter är det Paulas tur igen. Men nu sover Saria igen, hon orkade inte mer, efter sex timmars håll igång så däckade hon på soffan. Lilla tröttisen!

Men än en gång; Frasse! Kom hem!