Dag 25: berg och dalbana hela dagen lång eller datorn dog men tentan gick åtminstone bra.

Så idag var det dags för den stora hemska matematik tentamen. Jag har fruktat för denna dagen ända sedan jag började på universitetet då matematik inte hör till de ämnena jag kan bäst. Eller någonting för den delen, jag suger rent ut sagt på matematik, jag må kunna plus och minus och till viss del multiplikationstabellerna och hur man använder dem. Men när det kommer till att räkna med delar och bråk och formler med mera är jag fruktansvärt dålig. Jag har än så länge inte träffat någon som är värre än mig på matematik, vilket säger ganska mycket då jag träffat många som inte är bra på det. Det tycks vara någonting vedertaget med matematik och negativa känslor då väldigt många upplever ämnet som någonting hemskt och negativt. Själv fick jag alltid höra att jag var tvungen att kunna räkna när jag var liten men jag fick aldrig veta varför. Det var ingen som berättade för mig att jag kunde använda det i min vardag, utan det var alltid för att jag skulle hänga med i matematik böckerna och inte komma efter resten av klassen. Alltså ingen vidare bra anledning till att kunna ämnet, jag har alltid fått dåliga intryck utav ämnet då allt är så stort och svårt och ingen tycks hinna med att förklara hur man ska bära sig åt för att förstå.

Så det var med tunga steg som jag gick emot skolan i morse, klockan var efter halv nio då jag klev utanför dörren här hemma. Då hade mycket redan hunnit hända på morgonen innan min ödesdigra vandring till matematik tentan. Dagen började minst sagt inte vidare bra, inte ett gott tecken inför det stora provet. Jag satt i lugn och ro inne i lilla rummet och läste igenom mina textfiler en sista gång inför tentan. Allt var som vanligt, jag hade datorn i knäet och allt flöt på som det skulle. Men så var jag tvungen att ändra på mig då mitt ben helt plötsligt somnade till, så jag rätade på mig vilket fick datorn att hoppa ur knäet på mig och ner på golvet. Det lät "smack" och jag plockade snabbt upp datorn som hade hamnat upp och ner på golvet. Jag har tappat min dator vid ett tillfälle tidigare och då hände ingenting, men den här gången var jag inte lika lyckosam då datorskärmen var helt förstörd. Jag har ingen aning om hur det här egentligen gick till då fallet inte var mer än kanske 30 cm högt. Sist tappade jag den ifrån stående position vilket var mer än tre gånger så högt.

Jag blev minst sagt irriterad, nej stryk det, jag blev rasande. Skulle datorn inte tåla mer än så här?? Jag vet att jag har klagat över datorn sen dag ett, då den alltid varit seg och trög med diverse funktioner, men det här var löjligt till och med för den. Jag har eller rättare sagt hade en Asus eee dator, alltså en mini laptop. Ett av de största misstagen jag gjort var att skaffa den, då jag alltid fått kämpa med den. Nu kommer säkert en massa människor att fråga; "varför kunde du inte ha skaffat en annan dator för?" Jo det ska jag säga er, det beror mest på att jag inte hade råd med någon bättre just då, plus att den passade för skolarbete. Så därför skaffade jag den, sen att den var bara min, ingen annans. Innerst inne tyckte jag om den trots alla skavanker och småfel, den påminde i många fall om mig själv. Men tyvärr fick den inget långt liv, bara precis lite mer än ett år gammal, precis så mycket så att garantin inte gäller något mera. Bra typiskt! Det är ingen ide att skicka den på lagning då det skulle kosta mer än att köpa en helt ny dator.

Men tyvärr har jag inte pengar till någon ny dator just nu, så jag får snällt låna Paulas dator tills vidare. Men det går bra då hennes dator är riktigt bra, jag gillar den skarpt. Men den är ju inte min direkt.....
Så det var så dagen började, minst sagt ingen bra start, då mycket av det jag hade läst bara försvann ur huvudet på mig och ersattes utav mörka, ledsamma tankar. Men jag var tvungen att fokusera mig på uppgiften som kom, hur lite jag än brydde mig så var jag tvungen att ta tag i det. Om inte för min egen skull så för min dators skull då den betalade med sitt liv för att jag skulle få plugga ifred. Så jag drog några djupa andetag och klädde på mig mina utekläder och öppnade dörren. Ute var kallt och luften var frisk, solen hade börjat skymta fram mellan hustaken. Det såg ut att bli en väldigt fin dag, det var längesedan man såg solen här uppe i norr, första gången i år. Lite ironiskt då den här dagen skulle vara en av mina värsta dagar under hela lärarutbildningen.

Jag kom fram till universitetet och klev in i den stora tentasalen, jag har varit här en gång innan, det var i våras då jag skrev tentan om hållbar utveckling. Då kändes allt lättsammare, det var inte lika hopplöst då som nu. Jag satte mig ner vid ett bord mitt i smeten av trötta studenter. Allt såg lika glada ut som jag, alltså inte allt. Det enda som kändes bra var Duffe, mitt gräsands gosedjur som alltid varit med mig på alla mina tentor. Jag placerade honom på bordet mitt framför mig, där stod han bra och jag fick tillbaka lite av mitt lugn då jag stirrade in i hans mörka runda ögon. Tänka sig vad bra Duffe är! Sedan var det dags för registrering, jag fick skriva på ett papper med en massa uppgifter på, visa leg och mecenat kort innan jag till slut fick mina papper och kunde starta mitt skrivande.

Tentamen bestod utav åtta uppgifter, vi skulle besvara sex utav dem och lämna in, jag undrar vad som händer om man svarar på alla och lämnar in dem. Får man minus poäng då eller vad? Men det får jag aldrig veta, och om jag ska vara riktigt ärlig så bryr jag mig inte heller. För att få godkänt på tentan krävdes att man hade rätt på tre frågor av sex möjliga, och varje fråga var värd tio poäng, vilket krävdes minst 6 poäng för att klara av den. Jag tittade igenom tentan och kom genast fram till att jag skulle hoppa över fråga två och sex, då de verkade hopplöst svåra. Sedan satte jag igång, efter två timmars ändlöst skrivande var jag klar. Det var med en lättnadens suck som jag klev ut ifrån tentasalen. Jag hade överlevt! Jag var färdig med den värsta uppgiften jag någonsin gjort och det kändes bra till råga på allt. Vem kunde ha anat att det skulle gå bra, inte jag i alla fall. Men vem vet om jag klarade den eller ej, men jag bryr mig inte för just nu känns allting väldigt bra, trots datorn som sackade ihop på morgonkvisten.

Dagens hjälte!