Dag 21: Resan hem kan summeras med ett enda ord; snö eller det är en långtradare 20 meter bort men lik förbannat kan jag inte se den!

Ja då var man hemma i Luleå igen, äntligen! För resan upp har varit allt annat än en drömresa, snarare som en mardrömsresa skulle jag vilja säga. Vi började resan klockan nio imorgon med att packa bilen full med prylar; julklappar, kläder och barnartiklar osv. Allt skulle in i Paulas mors bil, och det var inte det lättaste då det hade blivit en hel del under julhelgen, mest har Saria fått julklappar, men även jag och Paula har fått ett par. Sen hade jag min fin fina arkad stick som skulle med dessutom, och den är inte direkt liten precis. Men det gick vägen och efter en halvtimma eller så var vi äntligen redo att bege oss ut i det vita vinter landskapet. Vägen upp till Paulas föräldrar var fylld av snö, någonting som skulle prägla resten utav resan. Vi körde sakta ut på den stora landsvägen, underlaget kändes isigt och det var halt.

Efter en stund kom vi ut på E4:an, det är komiskt egentligen när man tänker efter att den vägen går ifrån Skåne ända till nordligaste delen utav Sverige. Det är den vägen som vår resa tar sin plats på, om man inte vill så behöver man aldrig avvika ifrån den vägen, om man nu inte vill ta sig en fika eller något. Resan beräknades ta runt sex, sju timmar, i vanliga fall alltså. Nu var det ganska hårt underlag att köra på så den tiden skulle förmodligen inte räcka till. I början var allting bra, solen skymtade fram emellan molnen, precis så mycket att man kunde se den, men det var en snabb visit då den försvann in i ett grått moln och sågs aldrig till mer under resan.

Saria var glad och nöjd där hon satt i sin stol, hon var ganska hängig efter ännu en vaken natt, hon hade nog sammanlagt sovit runt fyra timmar i natt allt som allt. Så det dröjde inte länge innan hon somnade, hon somnade med sin nya teletubbie i knäet, hon hade fått den röda (Poo) i julklapp av Paulas mamma. Hon snarkade på en stund och allt kändes underbart perfekt för tillfället. Efter ett tag började vädret att skifta till det lite sämre då tjocka snöfyllda moln rörde sig över himmelen. Paulas pappa hade dagen innan berättat att de hade sagts på nyheterna att det skulle bli snöstorm längre upp i landet och det här såg onekligen ut som början på en storm . Man kan säga att vi körde rakt in i den, för att bli kvar i den för resten utav resan.

Snön föll tätt ifrån himmelen och sikten blev väldigt begränsad, dock kunde man se en del på grund utav dagens ljus. Bara vi hann fram i tid före mörkrets infall, vi körde på och allt eftersom milen rullade förbi så blev vädret hårdare och underlaget allt halare och tjockare av snö. Snö plogarna plöjde jäms med vägen, vi fick sakta ner och nu låg vi i kanske sjuttio kilometer. Snön blev om än ännu tjockare och det virvlade utanför bilen, tack och lov behövde ingen av oss gå ut just då. Resan mellan Örnsköldsvik och Umeå är femton mil eller nått sånt, den brukar ta runt två timmar att avklara, men inte idag. Med en genomsnittlig hastighet på sextio kilometer tog den upp emot tre, eller mer. Vi hade inte mycket till val än att bita ihop, det var tur att Saria var så pass glad som hon var. När vi äntligen kom fram till Umeå stannade vi till på Max för att äta, det kändes behövligt efter en så lång bilfärd.

Det var riktigt gott att knapra i sig en greenburger med pommes fries, inte helt fel! Jag passade på att byta blöja på Saria innan det var dags för henne att äta lunch. Hon smaskade i sig sin mat som om hon aldrig sett mat innan, hon var rätt hungrig efter sin lilla tupplur i bilen. Efter det fick hon ett par fries och två bönor från Paulas mors bönsallad. Sen var det dags att ge sig av igen, snön hade börjat falla ännu tätare, vi letade oss sakta ut ur Umeå. Allt var bra förutom sikten som kändes ännu mer minimal än förut, och det säger inte lite det! När vi hade färdats i runt en halvtimme så däckade Paula i framsätet, nattens sömnbrist började nöta på henne. I baksätet satt jag och Saria och busade, men det dröjde inte länge förrän hon slockande än en gång.

Efter att Saria hade somnat satt jag tyst i baksätet och stirrade ut genom den immiga fönsterrutan, snön dolde vägen framför oss. Jag och Paulas mor fick sitta på helspänn, för rätt var det var så dök det upp en bil ifrån ingenstans. När vi hade kört ett tag utan att vare sig möta någon eller överhuvudtaget ens se någon annan bil kom vi fram till ställe där snön yrde värre än innan. Vi körde långsamt in i dimman, och rätt var det var fick vi se en stor mörk silhuett mitt i all snö. Det tonade upp sig emot himlen, först trodde vi inte att det var något men ett par meter fram insåg vi att det var en stor långtradare som gömde sig i dimman.

Paulas mor stampade på bromsen för att undvika det stora metall monstret som så djävulskt hade gömt sig i snö dimman. Hela baksidan på den var snötäckt, ifrån botten till toppen, inga ljus syntes igenom det tjocka lagret utav snö. Vi fick ligga bakom den stora lastbilen ett bra tag innan vi till slut kunde komma förbi. Det fanns inte tillfälle att köra om då vägen var hälften så bred tack vare all snö. Men det var verkligen inte vår dag idag verkade det som, för när vi precis hade tagit oss förbi lastbilen så hamnade vi bakom en till! Han kom från ingenstans han också, det gick bara inte att se dem ute i allt virvel. Jag började bli en aning irriterad på all den tunga trafiken. Vädret fortsatte att bli värre, det tjocknade till på vägarna och det kändes som att köra igenom seg gummi. Bilen slirade och sikten var lika med noll, men Saria och Paula sov på som om ingenting betydde något. Jag och Paulas mor var dock fullt upptagna med att se var vi skulle åka, för vägen doldes ganska bra under snön. På vissa ställen syntes den inte alls, då fick vi friskt chansa.

Efter två timmars kämpande vaknade äntligen Paula följt av Saria, då var vi framme i Skellefteå. Nu var jag och Paulas mor ganska slitna efter all koncentration, så vi stannade till vid en Statoil mack för att inhandla lite proviant, typ kaffe, läsk etc. Sen bar det av igen, resen genom Skellefteå gick inget vidare då vi körde fel i all snöyra. Vi fick ta en omväg igenom ett snötäckt område där ingen hade varit ute på hela dagen såg det ut som. Efter mycket slit fann vi vår väg ut ur stan, tillbaka till E4:an. Nu skulle det dröja ytterligare tre timmar innan vi kunde beskåda Luleås underbara väglyktor. På den här delen av resen höll vi på att köra av vägen, bli påkörda bakifrån av andra bilister och vara tvungna att vända om för att köra rätt. Resan som skulle ha tagit högst sju timmar tog nu upp emot tio timmar, och det var fyra mycket slitna individer som klev ut ur bilen när vi kommit fram till Luleå. Ja jag säger då det, efter den här gången vill jag aldrig mer åka den här sträckan på vintern. Fy fan vilken pina det har varit hela dan, man har varit orolig, nervös, rädd, uttråkad och irriterad på samma gång. Nej nu får det vara nog för ett tag! Tack och lov är jag hemma nu.....

Dag 20: slutet gott allting gott eller i morgon bär det av hem igen!

Ja då har man varit här nere i Älandsbro ett tag då, det har varit ganska roligt till råga på allt. Jag som var så negativ emot att åka hit, men i sann Markus-anda så blir allting mycket bättre om man intalar sig att det kommer bli skit. Men det har varit en mycket behaglig period, mycket bättre än vad det varit hittills, jag tror mest det beror på att Saria har en väldigt uppiggande effekt på Paulas mor. Hon har liksom varit lite gladare än vad jag är van vid, och skönt är väl det, både för henne själv och för Paula. Jag är ju egentligen inte berörd utav deras bråk mer än att jag får höra på Paulas gnäll. Men denna gången har de inte hamnat i bråk med varandra en enda gång, snarare tvärtom, jag tycker stämningen emellan dem varit helt perfekt. Så det är nästan lite tråkigt att behöva återvända hem i morgon, men bara nästan, jag tror Saria behöver komma hem till lite lugn och ro. För hon har varit ganska upp speedad de här senaste dagarna, nu behövs vila och avkoppling.

Men vi har en lång resa inför oss före vi kommit hem, den här gången blev det inget flyg, för Paulas mor har lovat att köra upp oss till Luleå. Delvis för att hon själv vill och delvis för att hon har någonting med jobbet att göra i Luleå. Jag ser inte fram emot resan, då den tar nästan åtta timmar med bil, lär ta ännu längre tid nu när snön ligger så tätt på vägarna. En annan anledning till att jag inte ser fram emot resan är att ända sedan jag kom hit så har jag mått pyton varje gång jag åker bil längre än tio minuter, så det kommer att bli tufft! Men jag får tänka positivt, för för varje kilometer vi kör desto närmare kommer vi hemmet.

Men i nuläget tror jag att Paula längtar hem mer än mig då jag lugnt kunde ha stannat någon dag till. Men jag ska inte klaga, jag kommer nog att trivas med att komma hem jag med. Dock får jag erkänna att jag kommer att sakna Paulas mor och far och deras hundar, det har känts ganska skönt att ha folk i närheten för en gång skull. Det är ju liksom en lyx som man inte är van vid nu för tiden då det inte finns någon närstående i Luleå mer än Paula. För övrigt lär jag sakna Paulas pappa mest, med hans glada humör och roliga upptåg. Det har verkligen varit kul att se honom busa med Saria. Det är mer än vad man kan säga om min egen far som knappt vet om min dotter. Jag är fortfarande sur på honom för i somras, kan inte hjälpas! Kanske inte sur egentligen, mer ledsen och besviken....

Jag tror det är därför jag har fattat tycke för Paulas far så mycket, för att han är mer som en far för mig än vad min riktiga pappa är. Då han visar att han bryr sig om både mig och sitt barnbarn. Jag tycker det känns skönt att jag har funnit någon som jag kan relatera till, för som jag har skrivit tidigare så är vi väldigt lika på många vis. Så det blir en aning tråkigt att behöva åka ifrån honom och Paulas mor för den delen. Jösses! Vad jag blev sentimental nu då! Jag som längtade hem så mycket när vi väl skulle åka ner hit, nu är det tvärtom. Nu vill jag ju knappt åka hem, snacka om ironi! Men men det blir nog bra till slut skulle jag tro, blir ju ganska skönt att få sova på morgonen igen. Så man inte behöver känns sig som en död sill varje dag.

Så vad har man gjort idag och igår då? Jo vi har varit ute och åkt snowracer med Saria. Det tyckte hon var riktigt kul, hon skrattade för fullt när vi åkte ner för den lilla backen som har bildats på framsidan utav huset. Vi tog lite bilder på hela tillställningen. Sen har vi varit en sväng till Sundsvall och vandrat runt på Media markt där jag fann och införskaffade en arcade stick till min Xbox. Jag blev så glad när jag fick syn på den där den stod ensam på en hylla mitt ibland tv-spelen. Jag har sökt efter en arcade stick sedan jag fick tag i Tekken 6, men de har alla varit på tok för dyra. Nu hade jag turen att jag fann en för halva priset av vad den kostar på nätet. Snacka om att jag blev lyrisk! Nu måste jag bara hem och öva så jag blir något så där bra med den också.

Vi skaffade även en portabel hårddisk till vår dator, så nu kan vi säkerhetskopiera alla våra viktiga filer och bilder ifrån datorn. Känns väldigt skönt att veta att de kommer att vara i säkert förvar från och med nu. En annan anledning till att vi åkte dit var för att jag och Paula fick en oerhört generös julklapp utav hennes föräldrar. Vi skulle titta ut en tv som vi ville ha, inte en hur dyr som helst men ändå. Det är inte varje dag man får en tv i present, dock kunde vi inte köpa den just nu, för den hade inte fått plats i bilen. Men vi ska få en när vi kommer hem till Luleå. Det ser jag verkligen fram emot, att äntligen kunna se på DVD på tvn och inte på datorskärmen som vi brukar. Det kommer att bli underbart!

Sen har vi varit på middag med Paulas släkt, de har som en andra jultradition att äta middag tillsammans på annandagen. Detta följs utav en biofilm, vilken jag tyvärr inte kunde se på grund utav Saria. Hon är ju än så länge för liten för den traditionen, men med tiden så kanske.... Så jag fick åka hem till huset och lägga henne, men det gjorde mig inget då hon somnade så gott i sin lilla resesäng. Nä nu ska jag inte skriva mer, det är ju Startrek 4 the voyage home på TV400! Underhållning på hög nivå!

Dag 19: en riktigt god jul eller ännu en dag med snö så långt ögat når.

Ja då var vi här igen då; julen är äntligen här! Det har gått fort, men nu så är den här, med allt vad det innebär. God mat om man bortser från den förbannade tungan vill säga, prydnader, ljusslingor och presenter. Det är en högtid då man som familj kommer ihop sig, och hoppas på att man håller sams. Vidare så handlar julen om Jesu födelse, för alla som tror på den vill säga. På sätt och vis tycker jag det är lite synd att julen har kommit så långt bort ifrån sin egentliga innebörd. Då julen nu för tiden mest förknippas med presenter och prylar, visst jag erkänner mig, jag gillar att få saker jag med. Men ändå, det känns som om det hela har gått lite överstyr. Det blir ännu mera julklappsinköp nu när man är förälder dessutom, med alla leksaker och prylar som de små vill ha. Det enda positiva med det är att jag tycker om att handla barnprylar.

Det är för övrigt andra året i rad som jag är borta vid jul, det känns lite tråkigt att det blev på det viset. Men jag ska inte klaga för mycket, för jag har det bra i vilket fall som. Även om jag egentligen hade önskat mig att saker var annorlunda. Så vad ska man hitta på idag då? Jo man ska fara med till Sundsvall och fira jul tillsammans med Paulas släkt. Det kommer bli ganska roligt att återse dem alla igen, trots alla skillnader oss emellan så är kommer vi väldigt bra överens.

Sen blir det julbord fullt med god mat och dryck följt utav Kalle anka vid klockan tre. För en gång skull ser jag fram emot Kalle då Saria kanske kommer att tycka om det. Ska bli roligt att se hur hon kommer att vara i år, då hon förra året var för liten för att egentligen orka bry sig om tillställningen. Senare ikväll kommer vi att fortsätta firandet här hemma hos Paulas föräldrar, med gröt och en andra presentutdelning.

Det här kommer för övrigt att bli mitt kortaste inlägg hittills, då jag är rätt upptagen nu inför vår tripp till Sundsvall. Saria kör på för fullt, jag misstänker att hon kommer att somna en stund innan vi ska åka iväg. Men det vore i och för sig ganska bra om hon kunde vila en kortis innan avfärd. Men som sista sak vill jag bara önska alla som läser det här blogginlägget och min blogg i allmänhet en riktigt god jul! Till er andra.... sluta tjafsa och börja läs min blogg! (Hehe!)

Dag 18: resan söderut eller Saria sprang i cirklar på Luleå flygplats.

Ja då var vi äntligen framme i Älandsbro, men hur kom vi egentligen hit? Jo det är en ganska intressant och rolig historia, antar jag. Vi påbörjade vår resa med att ta bussen in till centrum, det var inget speciellt direkt, det kändes som alltid. Saria somnade i bärselen och sov igenom hela färden. Väl framme i centrum fick vi gå en bit för att komma fram till busstationen. Vinden ven och man blev bara kallare och kallare, när vi kommit fram till stationen fick vi snällt vänta på flygbussen som skulle komma dit först tio minuter senare. Saria fortsatte att sova på sin mors mage i bärselen, och tur var väl det. För kölden bet tag i en och jag kunde inget annat än att önska efter att bussen skulle komma.

Efter tio långa minuter, som snarare kändes som tjugo kom då äntligen bussen. Det var två stelfrusna människor som klev ombord på bussen, tillsammans med kanske femton till vill säga. Det var trångt på bussen när vi började vår resa ut till flygplatsen, och trängre skulle det bli. Efter två stopp var bussen fullsatt med människor och stora väskor, vid det tredje stoppet klev ett par ombord med en barnvagn. Det blev ännu mindre plats kvar i bussen och folk mer eller mindre stod på varandra. Det var bra att vi hoppade på vid första stopplatsen så vi fick varsin sittplats. Chauffören meddelade i högtalarna att alla SAS flyg var försenade med minst en timme på grund utav det hårda vädret. Tur var att vi inte skulle flyga med SAS utan City air.

När vi kom fram till flygplatsen checkade vi in och fixade med vårt bagage, först kunde Paula inte finna vårt boarding nummer. Men det löste sig snabbt, då vi tog hjälp av personalen, efter ett par minuter stod vi i kön till kontrollen. Nu är frågan; kom jag igenom kontrollen utan ett enda pip? Nej så klart inte, Paula och Saria plus alla andra som var före mig kom igenom utan problem. Men så fort jag skulle igenom pep skiten, så jag fick vänligt vända tillbaka och ta av mig mina skor. Då kom jag igenom, tack och lov för det. Det är segt att det ska behöva jäklas med mig varje gång jag ska ut och flyga.

Planet var försenat, inte med en timme som de andra flygen, men det var ändå försenat. Vårt plan skulle ha avgått kvart i fyra men planet var försenat till kvart över, så vi satte oss vid ett bord och inväntade planet med en fika. Det var rätt mysigt trots att man bara ville komma iväg, Saria fann snabbt barnhörnan med gunghästar och rutschkana. Hon skulle som vanligt åka i rutschkanan om och om igen, hon tröttnar fan aldrig på den. Efter ett tag fick jag nog av att behöva lyfta henne upp och ner ifrån den men då var det ändå dags att gå till vår gate. Nere i väntrummet fanns en stor plast gran, vilken Saria snabbt uppmärksammade. Hon sprang runt den och skrattade, alla som satt runt omkring på stolarna log emot henne då hon passerade dem.

Efter åtskilliga rundor hit och dit blev vi informerade om att vi kunde gå ombord på planet. Vi tog genast våra saker och gick emot utgången, det var om än ännu kallare ute nu. Det blåste som bara den och jag ville snabbt komma in i planet och värmen, men fick vänta tills de andra före mig hade kommit ombord. Före start var vi tvungna att vänta på att planet skulle "av-isas", planet blev täckt i ett ljusbrunt kladd, det såg aningen suspekt ut hehe.... Sen bar det av, och det kändes minst sagt ovant då jag började må illa så fort planet hade lämnat marken. Väl uppe i luften fick Saria snespel och skulle inte sitta still, någonting som inte uppskattades utav en trött mamma och pappa. Tack och lov var det en kort flygtur som varade i endast femtio minuter. Efter det var vi äntligen framme, men då var det en tre mils åktur hem till Paulas föräldrar. Men det kändes som ingenting efter flygturen!

Dag 17: knappt värt att kalla inlägg eller idag blir det verkligen en snabbis!

Tänkte bara skriva en rad eller två om dagens händelser, än så länge har man städat hela lägenheten, rensat undan grejer inför julen och stökat runt rent allmänt. Jag och Paula har varit i luven på varandra två gånger redan och vi har inte ens påbörjat resan än, det är sannerligen ett gott tecken inför resan inte sant.... haha! Men nu är allt lugnt igen, för tillfället, för rätt var det är smäller det igen. Men förhoppningsvis behöver det inte bli mer gnabb för nu, jag orkar inte mer just för tillfället.

Men nog om det, nu är det bara lite mer än två timmar innan vi måste ge oss av, en sak som stör mig är dock att vi måste hinna med flygbussen som avgår från stationen klockan två och vårt flyg går inte förrän klockan kvart i fyra. Finns det någon anledning till att de inte har fler turer ut till flygplatsen? Vi måste sitta och vänta i över en timme på vårt flyg då bussresan tar en halvtimme ungefär. Det kommer att bli segt då jag vet med säkerhet att Saria kommer att bli väldigt uttråkad. Vet inte vad man skulle kunna hitta på medan man väntar. Får väl försöka underhålla henne så gott det går.

Nu ska jag ta mig någonting att äta, sen ska jag packa ner de sista sakerna inför resan, har lite småplock kvar att packa, som rak och badrumsartiklar. Sen tror jag allt är klart för avfärd. Men om jag känner mig själv rätt så kommer jag glömma något, det är inte ett antagande utan ett faktum.

Dag 16: dan för dan eller i morgon åker vi söderut.

Ja i morgon bär det av till Älandsbro, och Paulas föräldrar, jag ser fram emot att få träffa Paulas pappa igen för han påminner på många sätt om mig själv. Då vi båda två snackar strunt nästan konstant och hittar på jäkelskap emot dem vi håller kära. Ja det är skrämmande hur lika vi är ibland, vi har till och med samma smak i mat och sötsaker då Paulas pappa fullständigt älskar jordgubbssylt, vilket jag också gör. Jag har aldrig träffat någon som tycker om att äta enbart sylt förutom mig själv innan men Paulas pappa, han gör det han med. Ja det är en kul gammal gubbe, plus att Saria tycks tycka om honom väldigt mycket. Det fick jag veta sist Paula och Saria var där nere, för då hade Saria gått och hållit honom i handen upp och ner för trappan.

Det gör mig glad att tänka på att det finns någon som Saria verkligen tycker om, för den delen tror jag nog att hon gillar sin mormor också. Hon vet ju inte bättre än haha, skämt å sido, Paulas mamma är helt okej, visst vi har mycket olika åsikter om många saker men ändå. Hon är som svärmödrar brukar vara, lite små jobbiga men ändå godhjärtade innerst inne, i alla fall hoppas jag det. Vi får väl se hur den här vistelsen blir då Paula och hennes mor brukar hamna i luven på varandra. Det kan vara riktigt jobbigt emellanåt att lyssna på dem. Felet på dem är att de är så himla lika varandra, jag vet att Paula förmodligen aldrig skulle erkänna det men hon är äckligt lik sin mor ibland. Det är väl därför de kan drabbas samman på det viset de gör antar jag.

Jag är lite smått nervös över morgondagen, som jag alltid är när jag ska ut och resa. Speciellt när jag ska ut och flyga då det innebär en himla massa springande hit och dit och passande tider höger och vänster. Ja jag fungerar verkligen inget bra när jag ska ut och resa, då jag frenetiskt måste kontrollera allt och alla, det är inte sällan jag ryker ihop med Paula under sådana tillfällen. Sen blir det inte mycket bättre av att det snöar som bara den ute just nu, om det fortsätter i morgon kommer det att göra min nervositet ännu värre. Men tack och lov är det en kort resa, i alla fall själva flyget, sen när vi kommit fram till Sundsvall måste vi vänta en och en halv timme på Paulas mamma som kommer in med ett senare plan.

Det finns fler saker som jag inte gillar med morgondagen, det faktumet att vi måste vänta en och en halv timme. Sen vet vi ju inte ens om vi ska göra det eller ej, då hennes mamma sa att hon kanske inte ens skulle ha bilen på flygplatsen, vilket innebär att vi får ta bussen hem till Älandsbro. Det är det här jag hatar allra mest med att åka hem till Paula föräldrar, ingenting är planerat på förhand! Och om det är det krävs det inte mycket för att de planerna ska ändras på. Jag är ju väldigt noggrann med planeringar och allt ska följa en viss struktur, jag tycker inte om människor som "tar saken som den kommer". För det funkar inte riktigt för mig.

Nu ska jag tillbaka till tvättstugan och hämta tvätten, så nu blir det inget mer för idag, det blev ett rätt kort inlägg. Men jag har skapat ytterligare en ny bloggsida tidigare idag som handlar om tv-spel. Du som läser det här, kan ju alltid kolla in min alternativa blogg. Det är bara att följa länken som finns lite längre ner på bloggsidan. Eller så kan du skriva den här adressen;
http://8-bitsliljan.blogspot.com

Mycket nöje!

Dag 15: Söndag i lugn och ro eller Paula och Saria är på barnkalas.

Ja då sitter man här, en mörk Söndag, ensam igen men den här gången är det frivilligt. Var är då familjen, jo de åkte iväg med ett gäng andra mödrar och barn till ett födelsekalas. En av Paulas väninnors barn har nyss fyllt år, och hon har bjudit alla nära till fest. När jag säger alla nära så räknas inte fäderna med in i bilden, mest på grund av att hon inte känner oss då. Men jag klagar inte, jag får vara ensam en stund så här i all stress, vilket inte är helt fel måste jag erkänna.

Igår var vi på fest alla tre hos några av Paulas nyaste vänner, men till skillnad ifrån de andra så ville de även att jag skulle följa med. Det var ganska roligt trots allt, vilket jag inte riktigt hade räknat med. För jag är ju inte något socialt djur direkt, jag drar mig snarare bort ifrån tillställningar som dessa. Men de gånger jag släpper till och följer med brukar bli bra tillfällen. Jag snackade en hel del med paret även om jag kanske kom bäst överens med den manliga parten, inte helt oväntat dock. Men efter ett par timmar tillsammans med sex barn och minst lika många föräldrar var jag rätt slut i skallen och ville inget annat än att få komma hem igen. Men allt som allt var det en riktigt lyckad tillställning.

Så vad gör man idag då? Absolut ingenting! Och jag skulle inte vilja ha det på något annat vis heller. Jag tänker slöa fram till att Paula och Saria kommer hem igen, okej jag måste gå till affären och köpa hem lite som vi behöver, men för övrigt ska jag inte göra något. Det är skönt att få andas ut ibland, och bara tänka på sig själv, och det man själv gillar. För snart bär det ju av nedåt, och då kommer man ju inte få vara ensam på över en vecka. Jag ser inte fram emot det här, men det har jag ju sagt innan så det hoppar vi över den här gången.

För övrigt finns inte mycket att säga, det är Söndag liksom, det händer ju inte vidare mycket då. Inte i vanliga fall i alla fall och idag är verkligen en helt vanlig Söndag. Men för en gång skull har jag inget emot den, snarare tvärtom, jag njuter av vart enda sekund. Än så länge i alla fall....

När jag sitter här i min ensamhet med tvn på i bakgrunden, när inget annat stör så kan jag tänka fritt. Dessvärre har jag inte mycket att berätta om för tillfället, men det är ju inte alltid nödvändigt att behöva berätta någonting nytt och spännande. En sak som jag dock funderar lite om är om det finns någon som verkligen läser det här, Paula läser inte min blogg så ofta numera. Så min publik har ju krympt ganska mycket, det känns nämligen en aning meningslöst att skriva en blogg om ingen läser den, ganska logiskt trots allt. Det är bra synd att man inte kan se hur många som tittar in på den, för det hade varit roligt att veta.

En annan tanke som slog mig mitt i alltihopa är att jag verkligen har skrivit en hel del inlägg sedan jag började med min blogg. Jag är redan uppe i femton inlägg och det är inga små sådana heller för den delen. Det kanske är därför ingen läser den, för de orkar inte hålla sig uppdaterade hela tiden. Vilket är ganska naturligt då man ofta har annat för sig, jag kanske borde dra ner på skrivandet en smula. Men jag kan inte hjälpa mig, jag tycker det är så kul att skriva av mig när jag än har tid till det. Men jag har en känsla av att det kommer att bli lite färre inlägg till våren då jag börjar skolan på nytt igen. Då kanske tiden inte räcker till, men vi får se. Jag lär inte skriva lika frekvent nu under julen när vi åker bort, men då kanske jag har mer att berätta när jag väl skriver nästa gång.