Dag 18: resan söderut eller Saria sprang i cirklar på Luleå flygplats.

Ja då var vi äntligen framme i Älandsbro, men hur kom vi egentligen hit? Jo det är en ganska intressant och rolig historia, antar jag. Vi påbörjade vår resa med att ta bussen in till centrum, det var inget speciellt direkt, det kändes som alltid. Saria somnade i bärselen och sov igenom hela färden. Väl framme i centrum fick vi gå en bit för att komma fram till busstationen. Vinden ven och man blev bara kallare och kallare, när vi kommit fram till stationen fick vi snällt vänta på flygbussen som skulle komma dit först tio minuter senare. Saria fortsatte att sova på sin mors mage i bärselen, och tur var väl det. För kölden bet tag i en och jag kunde inget annat än att önska efter att bussen skulle komma.

Efter tio långa minuter, som snarare kändes som tjugo kom då äntligen bussen. Det var två stelfrusna människor som klev ombord på bussen, tillsammans med kanske femton till vill säga. Det var trångt på bussen när vi började vår resa ut till flygplatsen, och trängre skulle det bli. Efter två stopp var bussen fullsatt med människor och stora väskor, vid det tredje stoppet klev ett par ombord med en barnvagn. Det blev ännu mindre plats kvar i bussen och folk mer eller mindre stod på varandra. Det var bra att vi hoppade på vid första stopplatsen så vi fick varsin sittplats. Chauffören meddelade i högtalarna att alla SAS flyg var försenade med minst en timme på grund utav det hårda vädret. Tur var att vi inte skulle flyga med SAS utan City air.

När vi kom fram till flygplatsen checkade vi in och fixade med vårt bagage, först kunde Paula inte finna vårt boarding nummer. Men det löste sig snabbt, då vi tog hjälp av personalen, efter ett par minuter stod vi i kön till kontrollen. Nu är frågan; kom jag igenom kontrollen utan ett enda pip? Nej så klart inte, Paula och Saria plus alla andra som var före mig kom igenom utan problem. Men så fort jag skulle igenom pep skiten, så jag fick vänligt vända tillbaka och ta av mig mina skor. Då kom jag igenom, tack och lov för det. Det är segt att det ska behöva jäklas med mig varje gång jag ska ut och flyga.

Planet var försenat, inte med en timme som de andra flygen, men det var ändå försenat. Vårt plan skulle ha avgått kvart i fyra men planet var försenat till kvart över, så vi satte oss vid ett bord och inväntade planet med en fika. Det var rätt mysigt trots att man bara ville komma iväg, Saria fann snabbt barnhörnan med gunghästar och rutschkana. Hon skulle som vanligt åka i rutschkanan om och om igen, hon tröttnar fan aldrig på den. Efter ett tag fick jag nog av att behöva lyfta henne upp och ner ifrån den men då var det ändå dags att gå till vår gate. Nere i väntrummet fanns en stor plast gran, vilken Saria snabbt uppmärksammade. Hon sprang runt den och skrattade, alla som satt runt omkring på stolarna log emot henne då hon passerade dem.

Efter åtskilliga rundor hit och dit blev vi informerade om att vi kunde gå ombord på planet. Vi tog genast våra saker och gick emot utgången, det var om än ännu kallare ute nu. Det blåste som bara den och jag ville snabbt komma in i planet och värmen, men fick vänta tills de andra före mig hade kommit ombord. Före start var vi tvungna att vänta på att planet skulle "av-isas", planet blev täckt i ett ljusbrunt kladd, det såg aningen suspekt ut hehe.... Sen bar det av, och det kändes minst sagt ovant då jag började må illa så fort planet hade lämnat marken. Väl uppe i luften fick Saria snespel och skulle inte sitta still, någonting som inte uppskattades utav en trött mamma och pappa. Tack och lov var det en kort flygtur som varade i endast femtio minuter. Efter det var vi äntligen framme, men då var det en tre mils åktur hem till Paulas föräldrar. Men det kändes som ingenting efter flygturen!