Dag 21: Resan hem kan summeras med ett enda ord; snö eller det är en långtradare 20 meter bort men lik förbannat kan jag inte se den!

Ja då var man hemma i Luleå igen, äntligen! För resan upp har varit allt annat än en drömresa, snarare som en mardrömsresa skulle jag vilja säga. Vi började resan klockan nio imorgon med att packa bilen full med prylar; julklappar, kläder och barnartiklar osv. Allt skulle in i Paulas mors bil, och det var inte det lättaste då det hade blivit en hel del under julhelgen, mest har Saria fått julklappar, men även jag och Paula har fått ett par. Sen hade jag min fin fina arkad stick som skulle med dessutom, och den är inte direkt liten precis. Men det gick vägen och efter en halvtimma eller så var vi äntligen redo att bege oss ut i det vita vinter landskapet. Vägen upp till Paulas föräldrar var fylld av snö, någonting som skulle prägla resten utav resan. Vi körde sakta ut på den stora landsvägen, underlaget kändes isigt och det var halt.

Efter en stund kom vi ut på E4:an, det är komiskt egentligen när man tänker efter att den vägen går ifrån Skåne ända till nordligaste delen utav Sverige. Det är den vägen som vår resa tar sin plats på, om man inte vill så behöver man aldrig avvika ifrån den vägen, om man nu inte vill ta sig en fika eller något. Resan beräknades ta runt sex, sju timmar, i vanliga fall alltså. Nu var det ganska hårt underlag att köra på så den tiden skulle förmodligen inte räcka till. I början var allting bra, solen skymtade fram emellan molnen, precis så mycket att man kunde se den, men det var en snabb visit då den försvann in i ett grått moln och sågs aldrig till mer under resan.

Saria var glad och nöjd där hon satt i sin stol, hon var ganska hängig efter ännu en vaken natt, hon hade nog sammanlagt sovit runt fyra timmar i natt allt som allt. Så det dröjde inte länge innan hon somnade, hon somnade med sin nya teletubbie i knäet, hon hade fått den röda (Poo) i julklapp av Paulas mamma. Hon snarkade på en stund och allt kändes underbart perfekt för tillfället. Efter ett tag började vädret att skifta till det lite sämre då tjocka snöfyllda moln rörde sig över himmelen. Paulas pappa hade dagen innan berättat att de hade sagts på nyheterna att det skulle bli snöstorm längre upp i landet och det här såg onekligen ut som början på en storm . Man kan säga att vi körde rakt in i den, för att bli kvar i den för resten utav resan.

Snön föll tätt ifrån himmelen och sikten blev väldigt begränsad, dock kunde man se en del på grund utav dagens ljus. Bara vi hann fram i tid före mörkrets infall, vi körde på och allt eftersom milen rullade förbi så blev vädret hårdare och underlaget allt halare och tjockare av snö. Snö plogarna plöjde jäms med vägen, vi fick sakta ner och nu låg vi i kanske sjuttio kilometer. Snön blev om än ännu tjockare och det virvlade utanför bilen, tack och lov behövde ingen av oss gå ut just då. Resan mellan Örnsköldsvik och Umeå är femton mil eller nått sånt, den brukar ta runt två timmar att avklara, men inte idag. Med en genomsnittlig hastighet på sextio kilometer tog den upp emot tre, eller mer. Vi hade inte mycket till val än att bita ihop, det var tur att Saria var så pass glad som hon var. När vi äntligen kom fram till Umeå stannade vi till på Max för att äta, det kändes behövligt efter en så lång bilfärd.

Det var riktigt gott att knapra i sig en greenburger med pommes fries, inte helt fel! Jag passade på att byta blöja på Saria innan det var dags för henne att äta lunch. Hon smaskade i sig sin mat som om hon aldrig sett mat innan, hon var rätt hungrig efter sin lilla tupplur i bilen. Efter det fick hon ett par fries och två bönor från Paulas mors bönsallad. Sen var det dags att ge sig av igen, snön hade börjat falla ännu tätare, vi letade oss sakta ut ur Umeå. Allt var bra förutom sikten som kändes ännu mer minimal än förut, och det säger inte lite det! När vi hade färdats i runt en halvtimme så däckade Paula i framsätet, nattens sömnbrist började nöta på henne. I baksätet satt jag och Saria och busade, men det dröjde inte länge förrän hon slockande än en gång.

Efter att Saria hade somnat satt jag tyst i baksätet och stirrade ut genom den immiga fönsterrutan, snön dolde vägen framför oss. Jag och Paulas mor fick sitta på helspänn, för rätt var det var så dök det upp en bil ifrån ingenstans. När vi hade kört ett tag utan att vare sig möta någon eller överhuvudtaget ens se någon annan bil kom vi fram till ställe där snön yrde värre än innan. Vi körde långsamt in i dimman, och rätt var det var fick vi se en stor mörk silhuett mitt i all snö. Det tonade upp sig emot himlen, först trodde vi inte att det var något men ett par meter fram insåg vi att det var en stor långtradare som gömde sig i dimman.

Paulas mor stampade på bromsen för att undvika det stora metall monstret som så djävulskt hade gömt sig i snö dimman. Hela baksidan på den var snötäckt, ifrån botten till toppen, inga ljus syntes igenom det tjocka lagret utav snö. Vi fick ligga bakom den stora lastbilen ett bra tag innan vi till slut kunde komma förbi. Det fanns inte tillfälle att köra om då vägen var hälften så bred tack vare all snö. Men det var verkligen inte vår dag idag verkade det som, för när vi precis hade tagit oss förbi lastbilen så hamnade vi bakom en till! Han kom från ingenstans han också, det gick bara inte att se dem ute i allt virvel. Jag började bli en aning irriterad på all den tunga trafiken. Vädret fortsatte att bli värre, det tjocknade till på vägarna och det kändes som att köra igenom seg gummi. Bilen slirade och sikten var lika med noll, men Saria och Paula sov på som om ingenting betydde något. Jag och Paulas mor var dock fullt upptagna med att se var vi skulle åka, för vägen doldes ganska bra under snön. På vissa ställen syntes den inte alls, då fick vi friskt chansa.

Efter två timmars kämpande vaknade äntligen Paula följt av Saria, då var vi framme i Skellefteå. Nu var jag och Paulas mor ganska slitna efter all koncentration, så vi stannade till vid en Statoil mack för att inhandla lite proviant, typ kaffe, läsk etc. Sen bar det av igen, resen genom Skellefteå gick inget vidare då vi körde fel i all snöyra. Vi fick ta en omväg igenom ett snötäckt område där ingen hade varit ute på hela dagen såg det ut som. Efter mycket slit fann vi vår väg ut ur stan, tillbaka till E4:an. Nu skulle det dröja ytterligare tre timmar innan vi kunde beskåda Luleås underbara väglyktor. På den här delen av resen höll vi på att köra av vägen, bli påkörda bakifrån av andra bilister och vara tvungna att vända om för att köra rätt. Resan som skulle ha tagit högst sju timmar tog nu upp emot tio timmar, och det var fyra mycket slitna individer som klev ut ur bilen när vi kommit fram till Luleå. Ja jag säger då det, efter den här gången vill jag aldrig mer åka den här sträckan på vintern. Fy fan vilken pina det har varit hela dan, man har varit orolig, nervös, rädd, uttråkad och irriterad på samma gång. Nej nu får det vara nog för ett tag! Tack och lov är jag hemma nu.....