Dag 15: Söndag i lugn och ro eller Paula och Saria är på barnkalas.

Ja då sitter man här, en mörk Söndag, ensam igen men den här gången är det frivilligt. Var är då familjen, jo de åkte iväg med ett gäng andra mödrar och barn till ett födelsekalas. En av Paulas väninnors barn har nyss fyllt år, och hon har bjudit alla nära till fest. När jag säger alla nära så räknas inte fäderna med in i bilden, mest på grund av att hon inte känner oss då. Men jag klagar inte, jag får vara ensam en stund så här i all stress, vilket inte är helt fel måste jag erkänna.

Igår var vi på fest alla tre hos några av Paulas nyaste vänner, men till skillnad ifrån de andra så ville de även att jag skulle följa med. Det var ganska roligt trots allt, vilket jag inte riktigt hade räknat med. För jag är ju inte något socialt djur direkt, jag drar mig snarare bort ifrån tillställningar som dessa. Men de gånger jag släpper till och följer med brukar bli bra tillfällen. Jag snackade en hel del med paret även om jag kanske kom bäst överens med den manliga parten, inte helt oväntat dock. Men efter ett par timmar tillsammans med sex barn och minst lika många föräldrar var jag rätt slut i skallen och ville inget annat än att få komma hem igen. Men allt som allt var det en riktigt lyckad tillställning.

Så vad gör man idag då? Absolut ingenting! Och jag skulle inte vilja ha det på något annat vis heller. Jag tänker slöa fram till att Paula och Saria kommer hem igen, okej jag måste gå till affären och köpa hem lite som vi behöver, men för övrigt ska jag inte göra något. Det är skönt att få andas ut ibland, och bara tänka på sig själv, och det man själv gillar. För snart bär det ju av nedåt, och då kommer man ju inte få vara ensam på över en vecka. Jag ser inte fram emot det här, men det har jag ju sagt innan så det hoppar vi över den här gången.

För övrigt finns inte mycket att säga, det är Söndag liksom, det händer ju inte vidare mycket då. Inte i vanliga fall i alla fall och idag är verkligen en helt vanlig Söndag. Men för en gång skull har jag inget emot den, snarare tvärtom, jag njuter av vart enda sekund. Än så länge i alla fall....

När jag sitter här i min ensamhet med tvn på i bakgrunden, när inget annat stör så kan jag tänka fritt. Dessvärre har jag inte mycket att berätta om för tillfället, men det är ju inte alltid nödvändigt att behöva berätta någonting nytt och spännande. En sak som jag dock funderar lite om är om det finns någon som verkligen läser det här, Paula läser inte min blogg så ofta numera. Så min publik har ju krympt ganska mycket, det känns nämligen en aning meningslöst att skriva en blogg om ingen läser den, ganska logiskt trots allt. Det är bra synd att man inte kan se hur många som tittar in på den, för det hade varit roligt att veta.

En annan tanke som slog mig mitt i alltihopa är att jag verkligen har skrivit en hel del inlägg sedan jag började med min blogg. Jag är redan uppe i femton inlägg och det är inga små sådana heller för den delen. Det kanske är därför ingen läser den, för de orkar inte hålla sig uppdaterade hela tiden. Vilket är ganska naturligt då man ofta har annat för sig, jag kanske borde dra ner på skrivandet en smula. Men jag kan inte hjälpa mig, jag tycker det är så kul att skriva av mig när jag än har tid till det. Men jag har en känsla av att det kommer att bli lite färre inlägg till våren då jag börjar skolan på nytt igen. Då kanske tiden inte räcker till, men vi får se. Jag lär inte skriva lika frekvent nu under julen när vi åker bort, men då kanske jag har mer att berätta när jag väl skriver nästa gång.