Dag 2: matematisk galenskap eller hur man tar udden ur allt det roliga.

Ja då sitter man här på soffan, väntandes på att ytterligare en tråkig skoldag ska dra igång. Till skillnad ifrån andra tillfällen i den här kursen så har vi eftermiddagspass den här veckan. Det är både bra och dåligt då det är bra för att man inte behöver börja sin dag med att tänka logiskt, det negativa med det är ju att det hinner bli mörkt innan man kommer hem och då blir man lika trött i huvudet för det. Så det är en "no win situation" alltså ingen vinst vilket som.

Jag skrev i mitt förra inlägg att jag läser på LTU, där studerar jag till förskollärare, ett yrke som tilltalat mig en längre tid, då jag trivs i barns närvaro och tycker det är både intressant och kul att se hur de små liven utvecklas. Hittills har utbildningen varit en enda lång berg och dalbana, fyllt med både roliga och tråkiga segment. På tok för mycket teori för min del, med min dyslexi och allt blir det en svår uppgift att klara av. Men det har gått ganska bra hittills även om jag har fått kämpa rätt hårt emellanåt.

Dessvärre måste jag medge att jag är inne i en lite svacka just nu, då jag inte finner utbildningen vare sig lönande eller intressant. Varför har det blivit så kan man fråga sig, jo det ska jag berätta; den nuvarande kursen vi läser handlar om matematik. Min nemesis sedan barndomens glada dagar, jag har alltid haft svårt för matematik mycket för att jag aldrig har fått lära mig matematik. Vadå aldrig fått lära sig? Det är väl klart man har lärt sig om matematik i skolan skulle många yttra sig om. Men jag är ledsen att behöva göra alla er besvikna, men jag ser inte det som att lära sig då man tvingas jäkta igenom allt vad matematik heter. Från dag ett har mitt intryck av matematik alltid varit detsamma; ett stressigt ämne som aldrig tar slut.

Jag må låta lite väl negativ jämt emot ämnet men det är ju som man brukar säga; att det första intrycket är det allra viktigaste och det stämmer verkligen i det här fallet. Det värsta med matematik är att när man precis lärt sig förstå en sak så slängs man in i en ny, helt utan skyddsnät eller chans till flykt. Matematik är som tortyr för mig, jag stänger ner så fort folk börjar prata om ämnet, jag kan inte hjälpa det, det är bara så jag fungerar. Det är väl mitt sätt att skydda mig emot det hemskaste jag vet.

Så då kanske det inte är så konstigt att jag inte trivs i min utbildning just för tillfället, då jag bara vill bort ifrån hela skiten. Varje lektion är en plåga för mig; jag går dit, jag sitter snällt och lyssnar, skriver en del, kläcker ur mig någonting dumt, ritar en smula, går hem. Varje lektionstillfälle är likadant, ingenting förändras, för mig är det mest bara bla bla bla..... Okej för att vara rättvis så har vi åtminstone bra lärare som verkar bry sig och som gör sitt bästa för att lära oss någonting om matematik, men jag är rädd för att det inte räcker till. I alla fall inte för mig.

I eftermiddag har vi problemlösning dessutom, vilket betyder att vi haft som en hemläxa där vi ska ha svarat på en massa problem och kommit med lösningar till dessa. Jag erkänner, jag gjorde knappt den första vi hade, och den här andra, den har jag enbart tittat på, jag har bara inte pallat bry mig, för allt ser så komplicerat ut. Men vem vet, det kanske blir lite klarare då jag kan sitta med och lyssna på vad folk har kommit fram till. Det brukar fungera bättre för mig än att chansa vilt på någonting som jag inte fullt förstår.