På sistone har jag blivit allt mer medveten om att jag inte kan äta lika mycket som jag brukade göra en gång i tiden. Jag har alltid varit stor i maten, ända sedan jag var liten åt jag kopiösa mängder med mat när än jag fick chansen till det. Det var inte så konstigt att jag snabbt blev överviktig i tidig ålder. När jag var nio år gammal åt jag fem mål mat om dagen, frukost på fritids, lunch i skolan, åter lunch på fritids sen var det dags för kvällsmat hemma och avslutningsvis brukade jag ta mig någonting sent på kvällen. Till råga på allt var det inga små portioner jag åt, då jag gärna tog en andra eller till och med tredje portion varje måltid. När jag var runt 12 år var jag ganska stor, med en fet ful mage och dubbelhakor som hette duga.
Med min fetma kom så klart mobbing då de andra i klassen började uppmärksamma mig om min dåvarande status. Jag fick höra allt ifrån "tjockis" till "äckel" dagligen, det tärde så klart på min självbild och min självkänsla sjönk så klart till botten. Det var då som jag på allvar började att "missbruka" Coca cola. Jag drack väl ungefär 1,5 liter cola varje dag, till en början var det en god tröst som verkligen fungerade, men med tiden blev det bara ett fruktansvärt beroende. Detta höll i sig ända tills jag var 25 år då jag var med om en livsförändrande situation som fick mig att sluta.
På grund utav en situation som jag inte kommer att gå in på i detalj då det inte känns rättvist att dra upp det hela igen så drabbades jag utav anorexi. Jag slutade äta under en tid och min ömma moder var utom sig av oro för mig (fullt förståeligt). Under denna perioden rasade jag i vikt, jag gick ner 25 kg på under två månader. Inte en helt dålig viktförminskning, men så här i efterhand har jag insett att den kanske inte var helt nyttig för min kropp. I denna period utav mitt liv fick jag nya intressen utöver mina gamla, jag började aktivt att motionera varje dag. Min träning blev som ett beroende för mig, ett beroende som dränkte alla mina psykiska bekymmer och jag kände mig än en gång på topp.
Efter att jag flyttade till Luleå så dalade mitt träningsberoende, mycket beroende på att jag faktiskt blev lycklig än en gång, då jag träffade Paula och fick min lilla älskling Saria. Jag fortsatte dock att träna men lite mer begränsat, nu tränade jag enbart för att jag tyckte det var kul. Jag började träna på gym och min kropp började sakta men säkert att återhämta sig efter min hårda period av självsvält. Efter ett tag gick mitt medlemskap i gymmet ut och jag slutade att träna lika frekvent, dock fortsatte jag att jogga då det var det bästa jag visste.
Men i somras hände det som absolut inte fick hända! Jag var ute och joggade som vanligt, det var varmt ute och solen stod högt på himlen. Jag hade varit ute i kanske femton minuter innan jag helt utan förvarning fick kramp i foten. Smärtan gick upp i benet, till en början ignorerade jag den och fortsatte springa. Men efter bara några meter därifrån sjönk jag ihop på marken, jag kunde inte ta ett steg till. Jag fick helt enkelt sätta mig ner i gräset och vila en stund, efter det fick jag lugnt gå hem. Väl hemma tittade vi, jag och Paula över min fot, hon kände försiktigt på foten, men trots den mjuka beröringen kändes varje tryck som om foten höll på att falla av utav smärta.
De kommande dagarna fick jag ta det lugnt, jag kunde inte jogga något mer på ett bra tag. Efter en månad kändes det bättre igen, visst jag hade fortfarande smärt känsel i benet men den var inte lika stark som innan. Så jag gick ut och joggade en runda i lugnt tempo, det kändes som förut igen, jag var tillbaka igen! Men mer fel kunde jag inte ha, på hemvägen igen började smärtan att sprida sig igen och än en gång fick jag kramp i foten. Jag fick snällt ge upp mitt försök till att jogga igen, nedstämd gick jag hem.
Nu under hösten har jag lagt allt vad träning heter på hyllan, jag har inte varit så inaktiv sedan före min kris. Det märks på många vis på mitt humör, då jag är mer nedstämd än innan, men mest syns det på min kropp som än en gång har blivit stor och tjock. Dock inte riktigt som innan då fettet tycks ha fördelat sig lite jämnare än innan. Jag har helt enkelt blivit lite större på alla kroppsdelar. Jag må ha blivit tjockare men jag äter inte mycket mer än innan, jag äter snarare mycket mycket mindre än förut. Jag dricker visserligen mer Cola än jag gjort på över två år, kanske det har någonting med saken att göra....
För nu för tiden kan jag bli mätt utav att äta en smörgås, och den mättnadskänslan kan sitta i hela dagen. Jag förstår inte vad som har hänt med mig, jag har alltid kunnat äta stora mängder mat men nu, nu kan jag knappt äta upp en portion mat utan att bli mätt. Jag vet att många skulle vilja känna på det viset så de inte äter för mycket, men för mig är detta inte en positiv sak. För jag har ju alltid varit den som äter mest, det var ju en stor del av min personlighet en gång i tiden. Jag saknar ibland att kunna äta riktigt mycket innan jag blir mätt. Hur fan ska det gå nu under julen? Det är ju ändå matens högtid enligt mig, med fett i grytan, köttbullar, prinskorv och skinka.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Det är tråkigt att du behövt vara med om så mycket vännen och att det påverkat dig i så hög grad som det gjort.
SvaraRaderaNär detgäller mättnadskänslan känner jag igen mig, så jag hoppas du äter lite även om du inte känner hunger för det är viktigt att du gör det. Har du varit stressad på sistone eller om det är något annat som påverkat ditt mående kan det påverka det faktum att du inte klarar äta mycket.