Dag 10: Jag känner mig ensam eller jag har nog åkt på någon form av höstdepression i alla fall!

Idag skulle bli en bra dag! Det var vad jag hade hoppats på i alla fall. Snön har dalat ner ifrån himlen hela dagen, det har lagt sig som ett fint täcke över de gråa gatorna. Det är verkligen vackert ute just för tillfället, men fortfarande känns inte dagen vidare bra. Saria är på förskolan och Paula är hos en väninna och tillverkar waldorf dockor. Så nu sitter jag här i min ensamhet, till råga på allt verkar det som att jag har åkt på någonting då jag mår konstant illa idag. Det är dagar som detta som gör allting så väldigt svårt, för just nu sitter jag och dagdrömmer om att få komma här ifrån. Jag skulle vilja åka hem, ner till söder, till min släkt, det hade varit roligt att återse dem allihopa.


Det är dock en omöjlighet att komma någonstans då jag inte har pengar till det, men just nu känns det som att jag verkligen hade behövt det. Jag tänker inte gå så långt som att säga att hela dagen är förstörd, då vi ska träffas på Sarias förskola och gå hem tillsammans alla tre. Jag får hoppas på att eftermiddagen blir bra, för jag vill inget annat än att ha en mysig stund med min två älsklingar. Jag förstår inte varför det ska vara så svårt nu för tiden, det känns som om allt mys och gos har tagit semester för vintern. Då både jag och Paula är trötta, stressade eller har någonting annat för oss som kommer i vägen.

Jag skyller inte ifrån mig, inte för fem öre, jag vet att jag har varit svår på sistone jag med, med mitt humör och trötthet. Jag brukar i normala fall drabbas utav höstdepression i början av Oktober, men nu i år hände ingenting. Jag kände mig inte ett dugg deprimerad, jag var tvärtom väldigt glad i Oktober. Det här hör inte till det normala med mig och sedan dess har mitt humör sakta men säkert sjunkit till botten. Jag har inte varit nedstämd eller ledsen som jag brukar vara nej det är snarare ilska som har vuxit till sig i kroppen på mig. Jag vet inte om detta kan vara en ny form av depression, och om så är fallet vill jag ha tillbaka min gamla version. För denna är så mycket värre!

Jag kan bli arg på allt och alla nu för tiden, allt utom en enda sak eller person snarare; Saria. Jag vet inte varför men jag är överlycklig för det faktumet, hur jobbigt det än kan bli med Saria så blir jag aldrig arg på henne. Visst man kan bli irriterad men det är inte samma sak, men jag blir aldrig förbannad eller arg över hennes beteende. Allt annat kan reta gallfebern på mig och det krävs inte mycket för tillfället för att få mig arg, om så det bara gäller en sketen match Tekken eller om en sak i skolan inte gått bra etc.

Jag vet inte vad det beror på, och hur den har uppkommit, men jag tror det har med att göra att jag känner mig så ensam nu för tiden. När jag är med Paula och Saria då är allting bra men så fort jag blir ensam så drar jag ihop mig till en tight liten boll. Jag önskar jag kunde slå mig fri ifrån alla dumma tankar dessutom, de här mörka, elaka tankarna som tar över mitt sinne emellanåt. Jag vet en lösning ur det hela, det hade varit att gå tillbaka till gymmet och träna, men för att kunna göra det, krävs pengar, massor med pengar. En annan sak som kan rädda mig ur situationen hade varit om vi hade bott någon annanstans än i Luleå. Missförstå mig inte, jag gillar Luleå som stad skarpt, jag trivs här men det ligger för långt bort ifrån allt annat i mitt liv.

Men jag antar att det inte finns vidare mycket mer att göra än att bita ihop för stunden. Det är ju knappast möjligt för oss att flytta här ifrån ännu på ett tag, men den dagen kommer! Tro mig, då vi kan flytta söderut igen, närmare alla andra, den dagen längtar jag efter mer än allt annat just nu. För det är dagar som det här som gör allting så väldigt väldigt svårt.....